peacefactory

Adam i kostym som Prince Dauntless. Alla killarnas förfäran över att de var tvungna att ha tights har på något konstigt sätt omvandlats till någon sorts craze, och nu är de galna i det. Men Adam är fortfarande inte så himla hype på idén, speciellt inte eftersom han efter öppningsscenen byter denna outfit till att ENDAST ha på sig rosa tights och en stor vit skjorta.

Så var det helg igen, och fredagen kom med en kort musikalövning där jag satt med limpistolen i högsta hugg och gjorde narrhattar. Övningen gick ut på att öva på alla de där riktiga musikal-grupp-numrena, där allting slutar i en sjudelad harmoni och alla då är perfekt placerade i gruppen, men jag kan inte göra mycket annat än att sjunga i min mick från backstage. Alla dessa nummer infaller nämligen varenda gång efter att elaka Queen Aggravain (jag) säger något snorkigt och stormar av scen. Därför kan jag lika gärna hjälpa till och tillverka all rekvisita och alla narrhattar och kungakronor som ska säljas i pausen.

Efter repet begav jag och Tom oss i hans stora bruna truck över berget och ner i Napa Valley, där vi hämtade upp Pernille och sen landade hos Léa i Saint Helena. Hon var nu hos sin tredje värdfamilj, där mamman hade bott i Sverige i ett halvår, så vi spenderade kvällen i köket – med nutella-crêpes, te och matprat. Äntligen någon som förstår vad fil är för något, och inte tror att knäckebröd är någon sorts bantningsmat!

Lördagen blev att vandra runt på stan och gå i second hand-butiker, och sen springa hem när regnet kom från en himmel som vi trodde var blå… Mellanlanda i köket, och sen var det bara att sätta igång och göra oss i ordning för kvällen. Saint Helena High School Senior Prom 2010, here we come!

Först gick vi till en italiensk restaurant, Tra Vigne och åt världens bästa mozzarella (m&m, kommer ni ihåg?) följt av världens bästa tiramisu. Och så fort man är två eller fler utbytesstudenter är det alltid lika roligt att berätta för folk var man kommer ifrån. Eller nej, det roliga är att se deras ansiktsuttryck faktiskt. Den första börjar och säger ”France”, och personen som frågade nickar förstående och intresserat, nästa person säger ”Denmark”, personen släpper ut ett ”Oh!”, och sen kommer jag med ”Sweden”, och personen blir totalt överväldigad! Alltid lika roligt!

Sen var det dags, och vi fick skjuts till teaterhuset där limousin efter limousin stod uppradade utanför, med någon enstaka partybuss intryckt mellan. I foajén möttes vi med välkomstdrinkar och fotografer, och sen var det party all night long med alla dessa överklassbarn (som direkt efter fotona vid dörren tar av sig sina Valentino- och Guess-klackar och lämnar in dem i garderoben). Bra musik, mycket folk, och riktigt häftigt med gymnaster på trapetser utplacerade i rummet som körde sin lilla show hela kvällen med snygg ljussättning. Riktigt kul kväll!!! Men vi Européer är de enda som vet hur man dansar, det är en sak som är säkert!!!

Söndagen blev en seg-dag med lång morgon och frukost med persiko-Kefir (som Léas värdmamma köpte för att se om det var något likt fil eller svensk yoghurt) och crêpes. Sen efter Pernille blivit upplockad tog Léa och jag vara på det varma vädret i form av en promenad i solen.

Så var det dags igen, att börja om från början och sakta men sakert arbeta sig igenom alla vänner, alla nyetablerade band och säga hejdå... En helt annan sorts avsked än de som ägde rum för 9 månader sen, för oddsen att jag kommer se majoriteten av dessa människor igen är... ja, ni fattar.

Helgen spenderades i sann Rotaryanda tillsammans med alla Inbounds (vi i detta distriktet som kommer från andra länder och snart ska hem), Outbounds (de små amerikanska newbiesarna som ska ge sig iväg utomlands nästa läsår), Rotex (de som har varit iväg förut) och alla andra Rotaryvuxna som är involverade i RYE. Vi återförenades i kramkalas, fick åka till en nöjespark (Six Flags Discovery Kingdom där de inte har ett enda sugrör eftersom fåglarna kan kvävas när de försöker äta dem) på lördagen, dansa "Cotton Eye Joe" som vi alltid gör, äta en massa godis och glass (som de matar oss med - riktig amerikansk anda) och sova på stenhårt golv i sovsäckar i ett Senior Center där det inte fanns duschar. Precis som vanligt alltså.

Lördag kväll fick vi sitta uppe till sent och förbereda en liten presentation som vi sedan framförde i våra pin-klädda kavajer på söndag frukost inför representanter från alla Rotaryklubbar i distriktet plus the District Governor. Riktigt gråhårig tillställning! Vi var sedan uppe och finpolerade tidigt på morgonen, och var underbara, charmerande Exchange Students som visste precis hur ett Rotaryleende ser ut - och använde det mycket. Så efter ett antal olika talare och presentationer så fick vi äntligen marschera in, var och en av oss med en flagga från det land vi tillhör (för the Outbounds dit de ska nästa år), och sjunga vår lilla sång "Sweet Home California" - "Sweet Home Alabama" med ny text som Lujan från Argentina hade skrivit. Det blev rätt häftig effekt med 40 halvgråtande ungdomar ackompanjerade av tre gitarrer och en cello.

Sen kom ju då de där avskeden... Som tur var så är det inte dags än att ta farväl av de personer jag verkligen kommit nära under året, det dröjer mer, men bara the Outbounds, Rotexers och alla de underbara vuxna som har tagit så bra hand om oss - det är svårare än man tror! Tårarna flödade, men vi lyckades i alla fall att hålla masken när de hade vår traditionsenliga photo shoot.

Jag och damen jag satt brevid vid frukosten. Paret som satt på andra sidan om mig hade haft en utbytesstudent från Helsingborg för ett par år sedan, så de skulle åka dit nu om bara ett par veckor för att gå på hennes student!

Vår Youth Exchange Chair, Glenda Sales vid mikrofonen.

Lujan (Argentina), Benny (Italien), Ariane (Belgien) och jag.

Alla Inbounds och Outbounds! Eftersom vi Inbounds hela tiden envisas med att dansa vår "Cotton Eye Joe" på varenda Rotaryträff och därmed dels vara extremt irriterande (när det är 15:e gången låten går igen) och också hamna i andra kniviga situationer på grund av det (som när vi dansade i ett av hotellrummen på Hawaii, och hotellägaren tillslut kom upp och skällde ut de killarna som bodde i rummet tills han var blå i ansiktet) , så var Rotexarna så söta och fixade en cowboyhatt till var och en av oss, med guldstjärnor och våra namn på! Helt toppen!

Förlåt att tätheten mellan inlägg börjar glesna, men att tillbringa 12 timmar (eller mer) om dygnet i skolan tär både på krafterna och lämnar inte mycket tid för annat! Men, musikalen går framåt - sakta men säkert - så vi ska vara glada för det! Nästa vecka repar vi Akt II utan manus!!!

(Och för att ni inte ska vara avundsjuka eller något i onödan kan jag rapportera att vädret här är 16° och regn eller molnigt, och kommer vara så hela veckan ut.. Riktigt uschliväder för de kräsna Kaliforniaborna)