Kan inte tro det. Att det var tvunget att vara dags just precis nu. Kan inte förstå det. Du var ju odödlig. Sveriges cellomamma, legenden. Över 80, javisst, över 85 till och med.
Man kallar mig cello stud muffin, berömmer min begåvning, min talang. Alltihopa tack vare dig. Först Lennart, snart två år sen, och nu du.
Godnatt, cellomamma.
Godnatt, Maja.
Lugn i stormen Sverige, jag lever än! Det krävs allt mer än några fjuttiga NorCal-stormar med blixt och dunder för att ta kål på viking-Naima! Tyvärr har internetsystemen härikring inte något likt vår starka överlevnadsinstinkt, de kollapsar rent ut sagt efter en dags tungt regn. Så vi har varit utan uppkoppling här i veckan, vilket tillsammans med mitt ovanligt fulla schema förklarar bloggtorkan!
Över till nyhetsredaktionen här på Peacefactory! På förstasidan har vi storscoopet - lilla Naima har nu äntligen tagit sig i kragen och gått med i en symfoniorkester här! Tack vare ett flertal underbara vuxna som kör bil har jag möjlighet till detta, eftersom det är ungefär som om jag skulle åka till Grundsund efter skolan 2 dagar i veckan för att få spela.
Nästa nyhet - tack vare tidigare nämnda orkester så har jag nu tagit min första lektion för en annan cellist, Joel Cohen. Hela cellostämman i princip övertalade mig att göra det, och jag är superglad att jag gjorde det! Han klankade hårt på hur sliskigt och absolut ickebarockt jag spelade Bach-suiterna, och jag får väl lita på honom - efter 12 år i barock-världen i Wien borde man väl vara lite orienterad på området så att säga.
På annons-sidan har vi avslöjandet på min och Dennis lilla kreativa hemlighet! Tisdag den 9:e februari ska Peacefactory materialiseras i en fotoutställning inne på "Wild About Books" (min första värdmammas bokaffär). Rotaryklubben och alla intresserade kommer att bjudas in till detta event, och tillsammans med förfriskningar kommer gästerna kunna gå runt och även köpa tavlorna. Intäkterna kommer att gå till ett projekt som en av damerna i min Rotaryklubb jobbar med, ett "Safehouse", ett hem på hemlig adress dit barn och ungdomar kan komma som antingen har problem hemma eller farit illa på annat sätt och behöver tak över huvudet, mat och en säng att sova i.
På nöjesbladet längst bak i denna lilla imaginära tidning har vi gjort en kortanalys över "the finals" (terminslutproven) som ägde rum denna veckan. Såhär går det alltså till: Du har en 2-timmarsperiod för vart och ett av dina 7 ämnen. Måndagen var ledig, Martin Luther King Jr. Day, tisdagen började med 1st period final. (varje dag varje vecka består av 7 periods med olika ämnen) Jag har ju kör min 1st period, och vi sjöng. Och sen fick vi en kvart på oss att lära oss en sång utantill, som vi sen skulle skriva på ett papper och lämna in. Vi är 65 personer i klassen, och efter hon förklarat vad som skulle hända stängde hon in sig på sitt ljudisolerade rum tills vi var klara. Behöver jag säga mer?
2nd period har jag min Honors English class, den mest seriösa klass jag har. Vi skrev en essay där uppgiften var att diskutera
the Puritan society i pjäsen
The Crucible i relation till i romanen
The Scarlet Letter. 3rd period, U.S. History, hade vi ett vanligt litet prov där man som vanligt fick ha alla anteckningar och uppgifter till hjälp. Period 4 och 5 har jag Drama respektive Public Speaking, och vi gjorde i princip ingenting speciellt alls. Period 6 var ett matteprov - multiple choice. Mycket mysko att ha det efter att hela sin uppväxt ha blivit streamad av hur viktigt det är att bevisa, och visa att man förstått. Här struntar de rent ut sagt om du har förstått, eller om du ens kan det. Har du rätt svar så får du bra betyg liksom. 7th period har jag American Government, och där hade vi ett 100-frågors multiple choice-prov, där vi fick ha våra "anteckningar". Dessa anteckningar var 100 faktameningar som vår lärare skrivit på datorn, numrerat och gett ut till oss på papper. Och när vi gjorde provet var det bara att gå från mening 1 på anteckingspappret till 1 på provet och hitta rätt alternativ.
Det har nu gått nästan 5 månader sedan jag lämnade Sverige. Och kära mor är nu framme i Melbourne. Så pappa, du har alldeles rätt – nu finns inga flickor i familjen hemma längre!
Den här helgen har jag med olika sällskap haft fullt upp med kreativt artisteri från morgon till kväll. Jag har nämligen ett par små projekt nu sådär i början på ett nytt, fräscht år! Det första och största är att komma igång med cellospelandet igen, vilket jag fick in i helgen – både en liten soarékonsert för familjen Darling och årets första lektion för Clovice på söndagen. Nummer två vill jag inte avslöja riktigt än – det är i ett väldigt tidigt stadie ännu- men det är en liten grej jag och Dennis jobbar på. Vi fick även nu i helgen ta min kreativa Milano-kompis Benny till hjälp som estetisk expert. Nummer tre började som en idé sen lördagkväll, och tog sedan upp större delen av min och Bennys söndag, efter frukost stationerade vi oss vid stora matbordet och började sakta men säkert bestiga det berg som kommer sluta på topp med 23 personliga t-shirtar till alla inbound-utbytisar i distrikt 5130! De måste vara klara innan vår tredje obligatoriska träff – skidhelgen i slutet på januari. Men det kommer att gå! Vi insåg dock att det var tur vi lade ner idén med att frihandsrita hela världskartan på every single t-shirt…
Helt vanlig skoldag idag – eller tja. Jag missade ju skolan i fredags, så hade lite assignments och redovisningar att göra.
Dagen började helt underbart med att det tog min musiklärare 5 tappra försök att slå in oss på rätt taktslag till det inspelade pianokomp som finns till våra sånger. Tillslut gav hon upp och bad hela klassen att gå efter mig istället. Så någorlunda rätt blev det i alla fall. Sen höll hon också auditions för alla som var intresserade av att sjunga nationalsången till killarnas basketmatcher. Det tycker jag verkligen är en toppengrej att musikprogrammet är med på sporteventen, så att även bandet och sångarna får lite uppmärksamhet. Tidningarna har redan fullt upp om att skriva om alla atleter, även om de inte är bra alls. Så, javisst, en toppenidé!!! Men det finns ett litet ynka problem, nämligen att ”The Star Spangled Banner” är avancerad även för en duktig sångare. Texten är väl okej, den pratar om bomber och krig, men inte supersvår – men melodin är helt störd! Den kräver att man har ett tonomfång som är absurt stort! Nästa problem då är att ingen av de som går upp inför klassen för att provsjunga verkar inse detta, utan börjar i en tonart som är bekväm i början. När de sedan kommer till den där höga ”… and the rocket’s red glaaaare!” blir det antingen ett rejält kvävt pip eller ett plötsligt tonartsbyte. En av de 4 tjejer som provsjöng bytte dock tonart en väldans massa mer gånger, jag tror jag räknade till 10-11 stycken. Det var seriöst svårt att höra vilken melodi hon ens försökte sjunga, hon använde ju bara 3 toner!
Så fortsatte skoldagen med en liten artistisk gestaltning av en sektion från boken ”The Scarlet Letter” i form av några foton, ett historiaprov som var en exakt kopia av de anteckningar vi var tillåtna att använda till provet. På dramalektionen var det dags för vår grupp att spela upp vår lilla scen efter nästan två månader övning, så jag och Anette fick äntligen spela de där super-blonda tvillingsystrarna som säger varje mening vartannat ord var. I public speaking fick jag gå upp och hålla mitt försäljningstal där jag lanserade den nya ”SuperShower”-duschen som gör allting för dig! Dagen slutade med ett litet prov i Government!
Jösses vad det inte känns som januari just nu. Det går inte ihop för mig, att kunna ta en löptur i kortärmat ett par dagar efter nyår är väldigt knepigt på något vis.
Något är rätt gravt fel. På min hjärna. Ska plocka ut sista och största betalningen mot Hawaiiresan i mars från mitt svenska kort. Så står jag där. Och pinkoden är. Borta. Helt väck. Och fortfarande!!! Ringde och väckte mor och far också, utan lycka. Så nu sitter jag här i skypevänten och har fortfarande mer än en halv Hawaiivecka att betala.
Mycket på schemat nu! San Francisco på torsdag, ska över till Dennis igen på lördag och fortsätta på vårt lilla projekt, mohaha hemlighetsmakeri, hemlighetsmakeri! Och italienska Benny (Benedetta) från Kelseyville gör oss sällskap, ska bli underbart att få träffa henne igen!
Jag har en sjuk Rotaryklubb. Fruktansvärt roligt dock. Mormor och morfar, ni skulle varit där idag - det var helt hysteriskt! Till alla Rotaryklubbar därhemma, om inte M&M redan har tipsat om det - ett bra sätt att samla ihop pengar varje vecka som min klubb här kör med är "fines". När det är dags för "fining time" så tar den största, biffigaste polisen av medlemmarna fram en stor insamlingshatt, och börjar gå runt i rummet, och samlar in fines för allt möjligt! Har någon glömt sin Rotary-pin blir det en femma, eller hur mycket man vill lägga. Har man missat ett möte, eller många möten, och gjort något kul så får man ställa sig upp och säga något om det och lägga i lite. Eller om man vill så kan man bara ställa sig upp och berätta om något roligt som har hänt, eller en kul historia, och lägga i lite pengar! Och ingen kommer undan (förutom jag då höhö), idag fick vi höra en 15-minutershistoria från han som går runt med hatten om när han tog med sin 9-åriga son ut och fiska. Helt hysterisk historia som inkluderade ett gigantiskt plurr och en liten tripp till sjukhuset i endast regnrock och fiskarbyxorna lite fel påsatta...
Nej nu blir det mer celloövning och vänta på att mamms & papps loggar in på skype! Och att jag får ett senior moment och de där 4 pinkodssiffrorna helt magiskt kommer till mig!
Tillbaks till vanliga livet! Eller nja, men skola i morgon i alla fall. En vecka tidigare än hela svenska folket. Oj vad skönt va!
Så, Tahoe. Aaah. Jag står fast vid
mitt ord, det är så SJUKT galet helt underbart vackert där uppe. Onsdagen tillbringades i bilen (verkligen hela dagen också, sisådär 10 timmar från Clearlake-Ukiah-Berkeley-Tahoe). Och när vi kom fram är det första vi gör efter en god mexicansk middag att ta fel hyr-condo. Först passade inte nyckeln alls. Nästa hus passade nyckeln heller inte i, men det var öppet och bebott (märkte vi EFTER vi hade använt deras toalett och gjort det bekvämt för oss i soffan med fötterna på bordet). Snacka om guldlock-känsla! Synd att vi inte hittade någon gröt att äta upp dock... Tillslut hittade vi i alla fall rätt, och klampade (hm.. halkade. det var is överallt ute, de vet ju varken vad vägsalt eller dubbdäck är för något) in och sov som stockar!
Nästa dag var det upp tidigt, på med all the layers och iväääg! Mot Northstar, en av hela samlingen av med skidorter uppe runt Lake Tahoe. Det tog forever att komma upp på toppen, det var inte superstort, inte så många liftar, och alla nybörjarna envisades med att ramla i alla (även de svarta) liftarna.. Suck. När ska de lära sig att skilja på grön, blå och svart???
Helt underbar skidåkning dock, fantastisk snö och trevliga människor i liftarna överallt! Jag och Pernille övade på vår skandinaviska också, gick förvånandsvärt bra, långsam danska är inte alls så himla grötig! Och det finns ju inget roligare än att prata om de som sitter precis bredvid en i liften när de inte förstår, det är ju förmånen med att kunna världens olika språk. Skrämmande dock om en amerikansk variant av H.S. Nyberg skulle dyka upp sådär ur ingenstans ...
Nyårskvällen spenderades efter ett pit stopp på Starbucks och lite robotpromenad (med skidpjux på alltså) med Pernilles kompis Ari i Northstar village (som påminde om Hogsmeade) först på bio, Sherlock Holmes för andra gången för mig. Sen lite italiensk mat och en lång diskussion om konstiga soppor och varifrån isbit-frenzyn har kommit ifrån. Jag menar, det som restauranger och barer tjänar bra pengar på här är ju standarden som finns att man ska fylla upp hela glaset med isbitar först, och SEN hälla på önskad dryck. Så du betalar ju i princip inte för colan.
Resten av Pernilles värdfamilj gick och lade sig strax efter 10 på nyårskvällen. Vi stannade beslutsamt uppe över tolvslaget. Inga fyrverkerier tyvärr, och inte så mycket till party, men vi hade en mysig filmkväll med lite HP6 i alla fall!
Nyårsdagen vaknar vi i dimmigt och pissväder, trötta, trötta, trötta och sega, men pepp på att få prova på en betydligt större skidort någon halvtimma bort, Squaw Valley. Så konstig åkdag, på toppen av berget var det iskallt och smatterhagel och dimmigt så man inte såg något alls. Tog man the 2 mile mountain run ner till the village på botten blev allting helt klart och varmt, den annars underbara pudersnön blev slushy och kletig, och allt blev segt. Lite jobbigt när Pernille tappade sin jacka under liften där nere också, och vi fick ta ett par tre försök i regnet att ta sig från pisten genom den metertjocka blötsnön till under liften.
När klockan var halv 4 (liftarna stänger vid 4) så stod vi nere vid botten, och kunde inte bestämma oss vart vi skulle ta vägen nu. Så vi provade en sittlift som visade sig vara superlång och SUPERKALL, men - de hade inte bara en säkerhetsbygel, utan pinnar att vila skidorna på också! Pisten man kom till där var den härligaste och bästa pisten på hela dagen, och när vi var nästan nere var vi HELT överens om att vi måste komma upp och få köra den igen! Så vi bara störtloppar (störtlopp - trucking på engelska) hela vägen ner och kämpar upp den lilla backen till liften igen, stormar genom pass-blipp-automaterna och sätter oss i liften. Tar ner bygeln. Och märker då. Det finns inga pinnar för skidorna här. Vi tittar långsamt på varandra, och precis när liften tar fart uppåt tittar vi bakåt, och ser våran älsklingslift där borta, 50 meter åt vänster. När vi kom ner för backen hade vi kört rakt förbi liften vi ville ta, och hamnat på nästa... Mellan skrattanfall och frustrationsutbrott tog vi oss ner snabbt, snabbt för den här andra, värdelösa backen som var helt isig och minst sagt skit. Bara för att hinna ta oss upp en sista gång för vår älsklingslift! Men, det var för sent. Oj vad vi levde upp till våran hårfärg där en liten stund!
På kvällen åkte vi på jakt efter en Mongolian BBQ, som Pernilles värdfamilj talade så varmt om, de gick dit varje år. Men vi möttes av en gigantisk "For Lease"-skylt i fönstret där, så vi fick improvisera och hamnade på en kinarestaurang. Asiatiskt som asiatiskt liksom. Sen tillbaka till vår stuga, och provade stugområdets lilla spa-avdelning och jacuzziade en stund med ett dussin unga vuxna män i speedos.
Lördagen blev en sån där dag som bara tjuter TRÄNINGSVERK, hallå??? Värsta grejen man kan göra då är ju att sitta hela dagen i bil, men vad kan man göra? En stor frukost, och sen bar det av först mot Berkeley och lämna Theresa (värdsyster till Pernille) som går på college där, och sen en middag i Santa Rosa, och ett stort hejdå i Lower Lake till Pernille och hennes värdfamilj som ju är Redwood-bor och skulle längre norrut. Tom plockade upp mig där, och vi lyckades hitta rätt mjölkprodukt på Walmart den här gången (och inte mascarpone med tiramisu-smak), och sen hem till gamla goda Clearlake. På kvällen blev det ett par avsnitt av Dexter, en polis som seriemördar seriemördare. Hmm.. Rätt skruvat faktiskt.
Idag fick jag äntligen prata med min kära Lingonturk för första gången på 5 månader, helt underbart kul! Sen drog Tom med mig ut på sin dagliga cykelrunda, och sisådär 6 miles senare på en mountainbike upp och ner för kullarna här stod jag flämtande och genomsvettig i garaget igen. Som tur var slapp vi använda varken pepparsprejen eller lilla raketgeväret som sitter på cykeln den här gången. Och nej, inte på människor, det finns tydligen några galna hundar här i området. Tom har ett 7-8 cm ärr över överläppen som bevis.
Nu hoppas jag att 2010 har sparkats igång på ett bra sätt för alla er, det har det i alla fall gjort för mig än så länge! Det är ett nytt, färskt år, redo att skapas på precis det sätt du vill att det ska vara! Ta vara på den chansen!
Jag saknar er alla där hemma, och kan ni tänka er. Nu börjar nästan nedräkningen snart.
