peacefactory

Det har nu gått nästan 5 månader sedan jag lämnade Sverige. Och kära mor är nu framme i Melbourne. Så pappa, du har alldeles rätt – nu finns inga flickor i familjen hemma längre!

Den här helgen har jag med olika sällskap haft fullt upp med kreativt artisteri från morgon till kväll.  Jag har nämligen ett par små projekt nu sådär i början på ett nytt, fräscht  år! Det första och största är att komma igång med cellospelandet igen, vilket jag fick in i helgen – både en liten soarékonsert för familjen Darling och årets första lektion för Clovice på söndagen. Nummer två vill jag inte avslöja riktigt än – det är i ett väldigt tidigt stadie ännu- men det är en liten grej jag och Dennis jobbar på.  Vi fick även nu i helgen ta min kreativa Milano-kompis Benny till hjälp som estetisk expert. Nummer tre började som en idé sen lördagkväll, och tog sedan upp större delen av min och Bennys söndag, efter frukost stationerade vi oss vid stora matbordet och började sakta men säkert bestiga det berg som kommer sluta på topp med 23 personliga t-shirtar till alla inbound-utbytisar i distrikt 5130! De måste vara klara innan vår tredje obligatoriska träff – skidhelgen i slutet på januari. Men det kommer att gå! Vi insåg dock att det var tur vi lade ner idén med att frihandsrita hela världskartan på every single t-shirt…

Helt vanlig skoldag idag – eller tja. Jag missade ju skolan i fredags, så hade lite assignments och redovisningar att göra.

Dagen började helt underbart med att det tog min musiklärare 5 tappra försök att slå in oss på rätt taktslag till det inspelade pianokomp som finns till våra sånger. Tillslut gav hon upp och bad hela klassen att gå efter mig istället. Så någorlunda rätt blev det i alla fall. Sen höll hon också auditions för alla som var intresserade av att sjunga nationalsången till killarnas basketmatcher. Det tycker jag verkligen är en toppengrej att musikprogrammet är med på sporteventen, så att även bandet och sångarna får lite uppmärksamhet. Tidningarna har redan fullt upp om att skriva om alla atleter, även om de inte är bra alls. Så, javisst, en toppenidé!!! Men det finns ett litet ynka problem, nämligen att ”The Star Spangled Banner” är avancerad även för en duktig sångare. Texten är väl okej, den pratar om bomber och krig, men inte supersvår – men melodin är helt störd! Den kräver att man har ett tonomfång som är absurt stort! Nästa problem då är att ingen av de som går upp inför klassen för att provsjunga verkar inse detta, utan börjar i en tonart som är bekväm i början. När de sedan kommer till den där höga ”… and the rocket’s red glaaaare!” blir det antingen ett rejält kvävt pip eller ett plötsligt tonartsbyte. En av de 4 tjejer som provsjöng bytte dock tonart en väldans massa mer gånger, jag tror jag räknade till 10-11 stycken. Det var seriöst svårt att höra vilken melodi hon ens försökte sjunga, hon använde ju bara 3 toner!

Så fortsatte skoldagen med en liten artistisk gestaltning av en sektion från boken ”The Scarlet Letter” i form av några foton, ett historiaprov som var en exakt kopia av de anteckningar vi var tillåtna att använda till provet. På dramalektionen var det dags för vår grupp att spela upp vår lilla scen efter nästan två månader övning, så jag och Anette fick äntligen spela de där super-blonda tvillingsystrarna som säger varje mening vartannat ord var. I public speaking fick jag gå upp och hålla mitt försäljningstal där jag lanserade den nya ”SuperShower”-duschen som gör allting för dig! Dagen slutade med ett litet prov i Government!