Antligen 7th period och Economy, nu har vi bara drygt en timma kvar av dagen. Vi spelar nagon sorts aktiespel online, vilket innebar att vi kan gora the worksheets vi far varje dag pa 10 minuter och sen mest sitta och ta det lugnt.
Lektionen jag har 5th period ar Public Speaking, retorik. Eller tja, det ar inte sa mycket undervisning och ovningar, det ar mer att vi far i uppgift att forbereda tal och sen halla dem med klassen som publik. Idag var det dags att halla det senaste projektet, vi skulle halla ett tal om nagot som har haft en stor paverkan pa ditt liv, antingen direkt for dig personligen eller folk i din narhet. Allt startade med Katelyn som pratade om dagen de fick bekraftat att hon hade Autism. Sen behandlades en hel regnbage av amnen, allt ifran barnmisshandel till drogmissbruk och gangbrak.
Jag kan inte gora annat an att ga darifran helt chockad. Dessa, i de flesta sammanhang extremt omogna, ungdomar har i sina liv upplevt saker och varit i situationer som jag inte ens kan inbilla mig. Vissa av er darhemma tanker sakert att det liv jag lever har ar som i en film-varld, och i vissa sammanhang kanns det faktiskt som det. Inte pa ett bra satt dock.
Min larare bad hela klassen att racka upp handen om vi hade levt nara eller med nagon som anvande tunga droger. Alltsa inte marijuana eller nagot sadant, utan heroin, kokain, metamfetamin (som ju ar den "stora grejen" har) och sadana droger. Ungefar 2/3 av klassen rackte upp handen.
Kanske ar det bara jag som har varit blind hela mitt liv fram tills nu, och inte sett dessa saker, eller sa ar det att jag framgangsrikt har skyddats fran allt sadant tack vare min familj och min omgivning. Oberoende pa vad det ar sa star jag har nu och vet inte riktigt hur jag ska hantera allt detta? Nagra av mina basta vanner har blivit slagna av sina foraldrar anda sen de foddes, och kan inte vanta tills de antligen far ta sin graduation, och sen bara lamna det har stallet. Komma harifran och forsoka starta ett eget liv.
Men nar jag ser detta borjar jag tanka, "Usch, vad hemskt, sa ar det ju inte i Sverige!!!", men - hur ar det, egentligen? Har jag bara varit helt avskarmad fran allt sadant hela mitt liv?
Jag vet inte. Vad jag ocksa undrar ar hur mycket av skillnaderna har egentligen handlar om etnicitet, ras och landstillhorighet - mellan Sverige och USA - och hur mycket som handlar om miljo eller bara samhallsstruktur - storstad till smatt samhalle?
Vad jag ar helt saker pa nu, atminstone, ar att all familj och vanner har gett mig ett extremt lyckligt och enkelt liv, nagot som jag inte inser hur mycket jag uppskattade. Och jag saknar er.
Tjolahopp tjolahelgen var sådär lagom händelserik. Livet här i lantliga lilla Clearlake är ju rätt så långt borta från storstadspuls man kan komma. Och ändå är hela skolan avundsjuk på att jag gör så mycket grejer hela tiden.
Vi pratar (eller pappa i alla fall) om att stereotypen "Amerikanare" har ett litet fenomen som kallas "mycket prat och lite verkstad". Och fortfarande 6 månader in i min upplevelse här så stämmer tyvärr den teorin rätt bra. Som när min musiklärare tar 30 av våran 55-minuterslektion till att berätta att någon kvinna på östkusten vetenskapligt hade bevisat (nejmen huj huj, felfelfel! belägg, belägg, belägg - minns Mats visa ord!) att "Music preformance (ja, hon sa så) helps kids to learn Math and English". (Vasabarn, det är som en blandning av Roger och torgmusikdamen i nian - frustration!) Men - jag håller igen! Såklart förståeligt att vår kära Mrs. D inte är så haj på spanskt uttal (vi sjunger en spansk sång nu), men man borde väl få begära att faktiskt ha en musiklärare som kan slå på slagen istället för på synkopen, och åtminstone sjunga harmoniskt med vårt färdiginspelade bakgrundskomp? Men som sagt - jag håller igen.
Nu tappade jag tråden lite, men vad jag ville säga är bara att, i linje med att det är så mycket snack och lite action, de enorma avstånden här och tiden the average american spenderar i bilen är absurd. Det är som om de aldrig får något gjort, för de spenderar ju all tid de har att ta sig fram och tillbaka! Mamma, i fredags åkte vi 2 1/2 timma enkelväg till Sacramento efter skolan, tittade på min värdbror Doug (han är knappt 30 år) som hade en hockeymatch, åt middag där, och åkte sen 2 1/2 timmar hem. Jag tänker alltid på att du tyckte det var för långt till Grundsund för att åka upp varje helg!
Och, dessa 2 1/2 timmar innebär ju inte en trevlig liten surfstund på SJ, kanske i sällskap med en god bok eller gott sällskap, nej mina vänner, det är ute på landsvägar mellan en massa kullar som blockerar allt - radiostationer, telefonsignal, you name it. Så klaga för guds skull inte på Västtrafik - inte ens nu när snöstormen blockerar allt och alla, var glada att ni kan förflytta er till och från skolan själva!
Igår var en spännande dag, jag fick chans att åka med min värdmamma Carol och hennes kompis Cookie till deras Halau i Sacramento (japp, kändes som om halva dagen var i bilen igen...). Under en timma fick jag sitta och titta på när 6-7 äldre damer i ledning av deras kumu (som med sin fejktan, stora tonade glasögon, sönderfärgat hår och långa läskiga naglar totalt klankade ner på dessa amerikanska damers hawaii-uttal på "kalamahuamahiakalamakiee", som tydligen var helt fel) sjöng och dansade riktig hawaiiansk hula! Fick tyvärr inte ta kort eller filma eller något därinne (kumu var väldigt tydlig med att säga det), så kan inte visa något här... Det är dock väldigt vackert, mycket speciellt, men jag gillar det!
Nu regnar det här. Regn och kallt. Ända nere vid 10°-sträcket, kan ni tro det? Och nej - jag försöker inte retas! Ni får i alla fall vara inomhus på lunchrasterna i Svenneland!
Kan inte tro det, vädret är helt... galet!!! Idag lite drygt 20° C utomhus på eftermiddagen, och blev helt genomsvett på track-träningen i shorts och t-shirt efter skolan (friidrott). Helt gaaalet, men - saker och ting förändras ju till ett stadie några hundra gånger bättre när man kan sitta ute i solen med ett glas apelsin-granatäpplejuice och ha fötterna i poolen..
Idag, för att dela med av svensk kultur på riktigt fixade jag ihop lite semlor till efterrätt! Mycket uppskattat faktiskt! Och experimenterade lite med chokladbollsreceptet också, gjorde en amerika-inspirerad sats där jag petade i en massa peanut butter... har inte smakat dem än, så får återkomma med utvärdering.
Smakade precis som mammas hemgjorda, så kände mig rätt så stolt faktiskt!
Jag och Léa i helgen.
Riktig fransk kultur - crêpes! Och hjälp vad goda dom var, med nutella! Och det där på dessa är inget annat än en halv banan kokad/stekt i apelsinjuice - faktiskt riktigt riktigt gott!!!
Nu ska jag göra som resten av världen och kika lite på OS!
Bonjour! Tänk att man har blivit kändis nu också, se artikeln från förstasidan på "the Record Bee" (typ Mölndalsposten för Clearlake) här! Och, ja, det är lite sliskigt, men det måste ju vara Rotaryvänligt. De sponsrar ju och stöttar mig i allt här - OCH de har ju faktiskt räddat hela världen från polio!
Den här helgen är President's Weekend här i Staterna, måndag är President's Day och vi har ledigt från skolan. Många tar fredagen ledigt också och gör det till en fyra-dagars-helg. Inte min skola dock. Söndagen är ju den 14:e och därmed Valentine's Day, som ju också är stort här! Fredagen i skolan var helt hysteriskt, det skickades runt kort, rosor, nallebjörnar, choklad, cupcakes och klubbor överallt hela tiden!
Nu är det lördagkväll, och jag är nere hos Léa i St Helena, har varit här sen igår efter skolan. Hade tänkt stanna i Clearlake för att gå på vår skoldans som skulle vara nu ikväll, men när jag först insåg att inte en enda av mina vänner skulle gå (av 800 elever på skolan hade de sålt 41 biljetter...) så tänkte jag att detta väl skulle vara lite roligare... Så vi tillbringade kvällen igår (fredag) med att diskutera Wallander och Stieg Larsson med Léas värdfamilj och deras vänner, såg på Charlie and the Chocolate Factory och sov riktigt gott.
Vaknade i morse av riktigt solsken. Eller, jag med påföljande panik eftersom jag kom på att jag hade bokat in skype-tid med Johanna!!! Men, lyckligtvis var hon fortfarande online och invirad i världens mysigaste farmorskofta!!!! Är nästan lite avundsjuk på kylan ibland. (Bara liiite!)
Så efter nutellamackor - ja, mamma, jag äter nyttigt - framför skype så gick vi ut i solskenet med bara ben och solglasögon på näsan! Underbar dag, fick shoppat lite inför Hawaii - bara 23 dagar kvar nu - och kom hem med sommarklänningar och klackar! Ut på sushimiddag med hennes värdföräldrar, och nu sitter vi här i pappaskjortor och hemstickade strumpor och äter choklad - ja mamma, jag äter nyttigt - life is GOOD.
Här är lite bilder från förra helgen, alla söta Rotarybarn!
Idag vaknade jag och mådde sådär jobbigt dåligt, trött ända in i märgen och bara ont, ont, ont överallt. Så det fick bli en stanna-hemma-dag framför Harry Potter med apelsinjuice och russin. Lite surt att jag missade min cellolektion, men vila kändes mer prioriterat.
Ikväll hade jag min första fotoutställning! Loris bokaffär (Wild about Books) blev helt överbelamrad med alla stora ramarna överallt och all plockmat, men oj vilken underbar kväll! Blev helt översvämmad med beröm, och åkte hem ett par timmar senare med ett stort leende på läpparna, en stor blombukett och $400 till Rotaryprojektet (läs mer om det här) som hela utställningen var menat som en fundraiser till. (Det är för övrigt något så amerikanskt som det bara kan bli - läs mer här)
Det är verkligen några helt underbara människor här. Alla som kommer till allt jag gör, alla som hjälper mig att få allt det här att bli verklighet - Dennis och Lori, hela Rotaryklubben som är super-entusiastiska i allt jag gör, alla mina lärare på skolan som gör reklam för mig i alla sina klasser, bibliotikarien på skolan (som är en lite mysko typ, men snäll och som alltid kommer med bra boktips) som gick ut i lokalradion och gjorde reklam, borgmästaren och hans fru som alltid tar reda på vad jag gör och kommer och stöttar!
Att vara den enda utbytesstudenten i en hel stad är på många sätt väldigt komplicerat, ensamt och tufft - många gånger sitter jag och är så galet avundsjuk på alla andra jag pratar med som bor i en stad med 5-10 utbytesstudenter, och gångavstånd till deras bästa kompisar. När jag har 1 1/2 timma bort i bil till min närmaste vän, och alla som bor här känns långt bort också, eftersom jag inte kan ta mig någonstans själv. Men för att se på den positiva sidan av detta myntet är ju den sjukt stora mängd uppmärksamhet man får. Folk som jag inte har en aning om här kommer upp till mig, addar mig på MySpace (som är Clearlakes Facebook, ja - de är lite efter) och vet så mycket om mig, vet precis vem jag är, och det är ju alltid kul!
Så var den stora dagen äntligen här! Super Bowl 2010! Dagen då alla amerikanare samlas hemma hos varandra, kollar på den sista stora football-matchen för säsongen (kolla in mer här), dricker öl, umgås och fnissar åt de töntiga specialreklamerna som går dagen till ära. Varav hälften gör reklam för Bud Light, Budweiser, eller Doritos (chips).
Nu när jag jag tänker i de banorna måste jag kommentera något på skillnaderna i tv-reklamer jämfört med Sverige. Vi alla vet ju att Amerikansk tv bryter för reklam sisådär... 10 ggr oftare än Svenska, vilket ju är ytterst frustrerande. Men även VAD som visas i reklampauserna är annorlunda. Det är mycket reklam för mat, alltså restaurangkedjor (snabbmat), öl och annan alkohol, tappa-vikt-produkter och mediciner. En klar spegling till hur företagen måste skydda sig från att bli stämda är ju hur läkemedelsreklamerna är 5 minuter långa, och en röst räknar upp alla bieffekter och allt annat som står i finstilt på baksidan på paketet.
Tillbaka till Super Bowl - matchen då alla satsar pengar! Vi hade lite folk över på "Super Bowl Party", det var min Rotary counselor och hans fru, ett till Rotarypar och lite grannar. Och helt galet mycket mat, som vanligt när det gäller min värdfamilj. Men hur som helst, vi serverade "heavy poo-poos" (plockmat på hawaii-språk), jag gjorde lite köttbullar som serverades med mammas lingonsylt! Och jag stog för efterrätten också - vilket var brownies och en liten skapelse ni kan se på bilden nedan. Jag och Carol stog och planerade menyn när jag fick en snilleblixt till efterrättside! Så vad det blev var chokladdoppade chokladbolls-footballs (kalla-de-vad-du-vill-footballs)!!! Och hjälp vilken succé de var! Och det skämtades länge och gott om hur nyttiga de var eftersom hade havregryn i! Riktig amerikanskt sätt att se på saken alltså!
Min tumme är okej nu!!! Men den har varit svart-blå ett tag. Inget brutet dock - nej, nej, nej! Har varit en bra vecka, har nu ett GPA på 4.14, vilket gör mig till student med högsta betyg i hela senior class på LLHS. Hmm.
Kan ju säga att folket i min matteklass hade svårt att svara rätt på ekvationen (2x + 3 = -7) när de hade multiple choice-svar att välja mellan.
Godmorgon Pappsen och grattis på födelsedagen!!! Och grattis (?) första februari till hela svenska folket önskar skruttfia här på andra sidan jordklotet med svullen tumme, helt svullen bak, ömma smalben, sid-whiplash-skador nacken (om man kan få det?), lite ont i halsen och torra läppar - men ett mycket stort och friskt hjärta.
Så ni kan kanske gissa vad jag och hela Rotaryfamiljen (bestående av både mitt distrikts Inbounds (vi som bor här från andra länder) och Outbounds (de som ska iväg nästa år som bor här), Rebounds (som bor här, och var någonstans förra året), Rotex (övriga gamla utbytesstudenter), vår allas kära Glenda som styr hela programmet och en massa Rotarianer och värdföräldrar) spenderade helgen med att göra? Jo, självklart, skidor!!! Mt. Shasta blev det, och vi bodde alla i en gympasal som tillhörde en av alla de 25 kyrkor som fanns i lilla samhället. Som alltid var det en helt underbar helg, man skrattar, gråter, är fruktansvärt barnslig och jobbigt seriös - allt i en salig blandning!
Men skidor (kombinerat med en nattsömn på 2 timmar, enligt pappa...) och lite adrenalinkick av underbart sällskap och toppenväder och helt guddomlig snö bidrar ju allt till att en viss liten Naima tar sats över snowboard-performinghoppet (som är gigantisk och pekar rakt upp i himlen) och inser i luften att det inte var en så bra ide... Landade mjukt (allt är relativt...) på vänster skinka i alla fall, och de snälla sjukvårdarna som har en liten station precis efter det hoppet (och var väl medvetna om att Rotary-barn var ute i backarna, de hade 10 minuter innan fraktat ner stackars Scott som ska till Italien nästa år med några knäckta revben) såg till att jag visste vart jag var och att allt satt där det skulle, och sen packades jag ihop som en burrito och fick åka sjukvårdssläde ner.
Men oroa er inte nu, det är inga brutna ben eller så, bara stukningar och muskelsmärta.. känner mig extra svensk dock - bankad gul och blå. 4 timmar i bil med jätteöm rumpa är definitivt ingenting jag rekommenderar heller!
Skåda här något av vad vi håller på med på våra Rotary-helger!
Skandinaviska klubben!!!
Ungrarna!!! (The hungry hungarians...) Martón dansar och Dori sjunger!
Who?I am Naima - someone who loves life, playing the cello, photography, dancing, friends and simply most fun things in this world. After my year as an exchange student in the States I have had my eyes opened for the rest of this globe and all its wonderful people to meet and places to see.
