peacefactory

Okej, jag hade en mycket plötslig uppenbarelse, som en blixt från klar himmel, helt uncalled for!!! Nämligen, när jag, Lori och Donna gick ut från RiteAid (pharmacy + food mart, enda stället som säljer kulglass här i området.. ) med varsin chokladglasstrut i handen. Och det är 80° F, 27° C utomhus, jag går runt i kortärmad, tunn klänning. Och det är November i morgon. Och jag är på andra sidan jordklotet.

Allt blev bara så fruktansvärt bisarrt, jag ville bara skratta. Det känns liksom inte verkligt!

Godmorgon Sverige! (och ni andra som råkar förstå svenska men befinner sig någon annan stans på denna jord) Idag är det the spookiest day på hela året, HALLOWEEN!!! Vilket som sagt (tillsammans med alla andra komersiellt rätt så förstörda högtider) är helt gigantiskt. Alla klär ut sig i någon sorts kostym, dekorerar husen som inför jul, fast MYCKET mer än vi någonsin gör inför jul, och förbereder veckor i förväg. Och ikväll är det fullt med partyn, carneval och talent show på skolan för hela countyt, och såklart trick or treating (som ju over here inte har blivit en grej som slutar med arga insändare i tidningen av pensionärer som fått ketchup i brevlådan eller fasaden förstörd av ägg, nejdå, här är alla barnen så söta så söta och alla har TON med godis som de delar ut). Alla restauranger har pumpa som "special-smak" på allt, pumpkin pancakes, pumpkin milkshakes, ice cream, muffins, you name it!

Så, vad ska jag klä ut mig som? VET INTE ÄN! Har varit hemma från skolan med en riktig "head cold" de senaste dagarna, är mycket bättre nu, men min hals är fortfarande tjock och det är lite svårt att svälja. Men energin är tillbaka! Så, därför har mitt engagemang att få ihop någon bra costume inte varit så stor, så jag och Lori ska göra vårt bästa att åka och jaga efter något bra här i Clearlake... 

Nu sitter min värdfamilj (utökad denna helgen med Jims föräldrar Donna och Dave som är på finbesök från Fresno) och pratar med min värdstorebror som är utbytesstudent i Schweiz i år, och jag sitter här och lyssnar på Stevie Wonder och inser hur fruktansvärt länge jag redan vart borta och hur fort det har gått. Helt sjukt, det är ju mer än 11 veckor nu! Jag har också insett hur många saker som är lika med Sverige och USA, eller hur extremt amerikaniserat Sverige är jämfört med massa andra länder i världen. Nästan alla blir jätteförvånade när jag (som ju är utbytesstudent och "foreigner") vet vad en taco är, och har ätit kinamat, vi är liksom supposed to bli helt över-förvånade och extremt exalterade över allt häftigt här. Men vi har faktiskt mer än vi tror av det i Sverige! MEN - dom har inte kebab!!!

Nej nu ska jag packa iordning för ikväll: jag ska hem till Lindsey, med Natalia och Annie och en del annat folk ska vara där också, vi ska gå och trick or treata där hon bor (i "the Village"), och sen kolla på skräckfilmer hela natten. Toppen!!! 

Wow, varför låter svensk mat så äckligt när man försöker översätta till engelska? Som ungspannkaka, blodpudding (blood pudding?), rågbröd (humm..), kladdkaka (mud cake?), och så såklart dom där chokladbollarna... Och dessutom, jag försökte förklara vad falukorv är för något häromdagen, och det slutade ju i katastrof, någonstans mellan typ "umm, I think it's pork in it, mostly at least", "It's like.. pink.. ish" och slutligen "you know what, I honestly don't really even want to know what they actually put in it". 

Men i alla fall, idag var en lugn dag, det var block schedule i skolan (så jag hade bara 4 lektioner, med 90-minuterspass), och sen var vår fotbollsträning inställd så jag tog den stora gula tusenfotingsbussen hem och satte på musik och tog ett långt dopp i vår hot tub på baksidan. Sen blev det lite matlagningsdags framför Desperate Houswives, nämligen ungspannkaka, och sen prövade jag på att göra blåbärsscones, för första gången utan filmjölk (för det är ju något som är extremt svenskt för alla som inte visste det!). Riktigt mastiga med havregryn och grahamsmjöl och hela faderullan! Och stora blåbär.. 

Varför blir man så paff när man får frågor som typ: "What's the name of the President in Sweden?", eller bara småirriterad när folk blandar ihop dels Sverige med Schweitz (som jag aldrig lär mig stava), eller Sweden med Swedish för den delen! Men, det är bara att acceptera, irriterad och "mengudvaddomärkorkade" är ingen ide att bli/tänka, jag menar, det är ju inte så konstigt att the rulers of the world här på andra sidan havet vet vem Reinfeldt är. Och believe it or not, men det är faktiskt riktigt roligt att vara Sverige-ambassadör! 

Så - I morgon är det sista dagen på the soccer season! Efter att ständigt ha förlorat (en match spelade vi lika) så är våra förhoppningar inte så stora inför imorgon, det är mest excitement inför en sista match för året, och antagligen för många av oss för alltid. Har varit kul att ta upp det nu ett par månader, och det har varit riktigt roligt, men allvarligt talat tror jag att jag är rätt färdig med fotboll! Många underbara minnen kommer jag dock bära med mig för hela livet, det är en sak som är säker! 

Här är ett av våra förslag för årets sång inför the Rotary District Conference i maj, som vi utbytisar ska framföra! Och efter det följer lite bilder från helgens resa upp till the Northern Foundation Dinner uppe i Fortuna, där jag och Benny såg the Redwoods (vi hade lite picknick på precis det ställe där de för övrigt spelade in de flesta av nalle-scenerna från Star Wars!!!!!!) också, helt underbart!

Det var ett tag sen sen sist, har vart tufft nu det senaste. Alla pratar om den där gigantiska berg- och dalbanan av känslor och hemlängtan som man är fastkedjad i som utbytesstudent. Ja - den är värre än både Balder och Kanonen. Och det är som alla säger, man har inte en aning om vad det är man ger sig in på. 

Så, det har vart mycket. Och nu är det sent och jag orkar inte skriva mer, men jag återkommer.

Här kan ni läsa om vad jag gjorde nu i helgen! Ni ska veta hur underbart det är med alla fellow utbytesstudenter som är här i området! 

Japp, det drar sig till Halloween, och det obligatoriska är ju pumporna! Efter en noggrann valprocedur utanför Safeway (Hemköp typ), hittade vi tillslut våra favoriter, så Jake, Lori och jag gjorde varsin! Och när det ändå är uppe så kan man ju säga att Halloween är STORT här. Folk pyntar sina hus, som inför jul, med spöken, pumpor, spindelnät, ljus, hela faderullan! Dock inte min värdfamilj, pumpor och lite annat får räcka. Men vår granne mitt över vägen, han har gone crazy med dekorationen i sin trädgård - spöken, häxor, pumpor, skelett och massvis med fejkgravstenar i plast och ljus i HELA trädgården. Mysigt värre! 

Idag är det homecoming, the final day på en helt underbar vecka med temadagar, lekar, tävlingar och roligheter. Som jag förutom min halvtaskiga nörd-outfit med stora svarta glasögon utan glas och mittbena, inte kunnat deltaga i, tack vare den ordentliga förkylning som håller mig hemma från skolan och allt detdär. Ganska trist att missa en av de stora riktigt amerikanska "happenings", men det är väl tyvärr inte så mycket jag kan göra åt det. Så ja, en till dag framför Gossip Girl och i spat ska väl förhoppningsvis get me back to normal, så jag är "perky" nu i helgen, den obligatoriska Rotary-resan till San Fran. Är fruktansvärt excited att äntligen få träffa alla underbara Rotary-människor igen! Nu önskar jag väl bara att distriktet var större, så det skulle kunnat komma lite svenskar också!

En sak jag äntligen förstår pappas synpunkt på när det kommer till amerikanare (fruktansvärt stereotypa dock) är fördomen som går i linje med "mycket prat, lite verkstad". För vissa, speciellt av mina lärare, är detta verkligen sant, som t.ex. på vår extralånga körlektion på vår block-day (dvs 90 minuter istället för 50), då vår lärare spenderade drygt halva tiden noggrant utläggande och retoriskt välgenomtänkt berätta om hennes egna och hennes man rektorns accomplishments sedan de kom hit till countyt. Allt bra de har gjort, hur de har varit the salvation för ett antal skolor och nyskapat ett antal skolor här i områdets rykten... Och sen hur hon sen hon kom till LLHS (min skola) har byggt upp ett sådant underbart fantastiskt musikprogram, som är SÅ mycket bättre än alla andra i området. (bara en parentes, jag som spelar cello måste åka över en halvtimma för att ta lektioner) Av de resterande 40 minuterna tillbringade hon 20 av dem med att prata om programmet och reglerna för den resan de gör med hela musikprogrammet i vår till Disneyland (som jag inte ska åka med på), och hur viktigt det var att vi inte hamnar på suspension-listan, för är vi på den får vi INTE åka med!!! 

Och - efter de sista 20 minuterna vi faktiskt sjöng, eller snarare de sista 7 minuterna av de där 20, tillbringade hon med att lägga skulden på att vi inte kan våra sånger på oss, och att vi pratar för mycket på lektionerna. Jag säger ingenting, kära läsare, ni får döma själva! 

Okej, nu vill jag inte att ni ska tro att alla amerikanare är självcentrerade drama queens med fruktansvärd ineffektivitet, för så är det absolut inte. Men, de finns där, fördomen har åtminstone någon sorts grund! Så pappa, förlåt för att jag inte riktigt trodde dig på det!

Ojoj, fullt program. Helgen har vart toppen, träffade kompisar i fredags, underbart roligt. Efter lite för få sömntimmar tillbringade vi hela familjen lördagen med att hjälpa Lori (meaning Clearlakes Chamber of Commerce) med en "Award Dinner" för drygt 200 fiskare som var på besök här i stan över helgen. Tja, det blev säkert 7-8 timmar med volontärarbete och därmed community service timmar man måste samla på sig i skolan (man måste ha 30 per år för att få sitt diplom på graduation). Jag och Jake och en tjej från Middletown hade ansvaret för drickabordet, så det var till att blanda iste och koka kaffe hela kvällen. Men vi fick allt hjälpa till att skära bröd, servera kaka och tvätta golv också! 

Hur som helst, sent lördag kväll begav sig Lori, hennes bff Karen och jag i Karens lilla toaster-bil mot storstaden!!! SF here we come! 

Jag måste säga, det var helt galet underbart att äntligen få se den staden, och jag har nu insett att jag totalt är en city girl. Visst, småstad i all sin glans och ära, men inget får mig att känna mig mer som hemma än att kunna gå på en trottoar för att handla, se kollektivtrafik omkring mig, och lite folk!!! 

Vi övernattade hos en av Karens vänner i en $ 5 000 000 - villa mitt i San Francisco, med pool och takterass, och tidigt söndag morgon, efter en liten tur till Pier 1 för kaffe och nybakt bröd och en sväng till Trader Joe för mer snacks, så susade vi upp och ner för backarna tills vi var framme vid SF's Central Park, Golden Gate Park, och vad vi var där för - the Bluegrass Festival. Gratis inträde, 6 stora scener med musik hela dagen lång, hippies överallt, och matvagnar med alltifrån vegan-smoothies till corn dogs (som jag nu äntligen har smakat) till crab garlic fries (vilket är precis vad det låter, vitlöks-pommes frites med aioli och krabb-kött på!) till churros (någon sorts mexicansk friterad sötsak rullad i kanel och socker, formad till en lång pinne typ). Mat i all ära alltså. 

Och - efter 6 veckor fick jag äntligen träffa någon gammal svensk bekant, Ann-Sofi som ju fann kärleken i SF och flydde fältet för ett par, tre år sedan visade ju sig att hon bodde precis vid parken! Så, efter många förvirrade sms-försök och problem med mobiltäckning fick jag tillslut chans att prata lite svenska med henne och hälsa på hennes underbart söta son Nils, och hennes man! 

Efter en mycket mysig tapasmiddag i storstaden begav vi småstadsbor sedan staden och påbörjade vår 3-timmarsfärd hem till gården. Sent blev det, men oj vilken lyckad dag! 

Nu sitter jag här (innan GG som vanligt), med en ordentlig förkylning och ont, ont i anklarna. Har gått runt och frusit hela dagen trots dubbla tröjor, uggs och halsduk, och snörvlar och huttrar. Och angående anklarna så säger min tränare efter den lilla episoden under vår match i torsdags fortfarande "shin splints", så det blir till att vila ett tag till, ja mamms och papps, jag tar det lugnt, jag vill verkligen inte själv heller komma hem med sönderslitna knän eller anklar eller någonting! 

Denna veckan är det äntligen dags för det underbart amerikanska fenomenet homecoming, vilket i princip är ett stort skoljippo där allt går ut på att få så mycket school spirit som möjligt! Så, varje dag denna veckan har en dress code (med olika teman, idag var country western day, alla var cowboys), och det är lite lunchaktiviteter såsom hela havet stormar ute på gräsmattan. På fredag smäller det, då ska alla vara klädda i skolans färger (blått och vitt), vi seniors har på oss våra senior shirts och senior crowns (vilket är burger king-kronor som alla ska pimpa på något kul sätt) så att alla ska se vilka som är kungar och drottningar av skolan. Fredag kväll är dock den riktiga aktiviteten, vårt football team har hemmamatch, den viktigaste matchen på året typ, så alla är där, och mellan JV (freshmen & sophomores) och Varsity(juniors & seniors)-matchen så kommer varje class (årskurs) ha en liten parad med stora "floats" där alla har några representanter som är uppe och dansar och är utklädda efter tema. Någon sorts Chalmers-cortege-vagns-grej alltså, fast lite mer barnvänligt och drogfritt. Och det viktigaste av allt kommer ju i pausen där också, efter en hel veckas röstningsperiod utropas vilket par som vunnit Homecoming King och Queen! Efter båda matcherna sen är det dags för alla att åka hem, duscha och göra sig iordning för den stora dansen som är på fredag kväll. Jag kommer dock inte kunna vara med på den, eftersom vi Rotary Inbound Exchange Students här i district 5130 har vår andra stora obligatoriska trip till SF nästa helg så måste jag hoppa över dansen och åka expresskjuts ner mot Bay Area direkt efter the football game. Men det går ingen nöd på mig, det är ju 3 till skoldanser kvar på året! 

Nu ska jag värma på vetekudden, ta på mig en tröja till och bädda ner mig framför TV-n! Peace out!