"Friends are like hair..."
".. they grow on you." Jo, min kära musikalvän (eller, han jobbade backstage) Forrest har så rätt så rätt. Och han har också rätt att vänner är som hår, som växer och förändras varje dag, men det märker man ju inte från dag till dag utan bara över en längre tid.
Det fick mig att börja tänka på hur jag förändrats över de senaste 10 månaderna, och hur det kommer vara att nu gå in i den andra kulturchocksväggen i mitt liv. Vad folk som "been there, done that" ju säger är att den absolut svåraste delen av ett utbyte som detta är att komma tillbaka. Att komma hem. Det är nu bara 3 veckor kvar på den här upplevelsen, och det finns helt enkelt inte ord för hur nervös, nyfiken, glad, ledsen, förvirrad, stressad, ångestfylld, helt överlycklig, förväntansfull - ja simply excited (precis som lagom saknar en korrekt översättning till engelska så fattas det ett ord i svenska språket som står för allt excited representerar här) jag är! De säger att det är nu som den verkliga berg-och-dalbanan tar fart - året har bara varit som en uppvärmning.
Men som sagt, jag har förändrats - det hade varit konstigt och rent sagt onaturligt om jag kom hem precis likadan som jag åkte, då skulle det ju inte ens vart mycket mening med att åka! Det är förvånande hur mycket man lär sig om sig själv genom att åka iväg för att lära sig om ett annat land och en annan kultur. Och nu ska det som sagt bli riktigt spännande att komma hem och se vad som är "konstigt" och svenskt, som till exempel att vi spenderar en hel dag mitt i sommaren med blomsterkransar på huvudet, dansande runt en stång som symboliserar... Oh well, jag kommer sakna midsommar hur som helst! Hoppas att ni därhemma får fint väder och att det blir en toppendag! Och käre bror, ha en fantastisk födelsedag!
Onsdagen var en fin dag, så gott som alla medverkande i musikalen samlades på en av stränderna i badkläder (oömma, det alggröna vattnet has no mercy) med en gigantisk tårta, miljoner kakor, vattenmelon och hot dogs. Och jello-salad som jag har så svårt för, det ser ut som någon grön smet och påminner mig bara om det som Depp får smetat över hela ansiktet av sminkdamen i början på Edward Scissorhands. Mycket mat, trevligt umgänge och ett fint avsked.
Wearing a sign of peace on your sleeve
Så är sommarlovet i full gång. Solbrännan jobbas det på för fullt, och i Clearlake växer det mer och mer grönt alg-slem för varje dag. Ett riktigt fars dag-firande på söndagen när jag och Tom passade på när vi ändå var nere i San Jose och tog en sväng till Fry's, som kort och gott är en American size elektronikbutik. Som har "allt"! Förutom saker som kallas Nikon då. Jag som tänkte dregla över fisheyelinsen och slå till på ett extrabatteri, men icke sa nicke! Och dessutom ett väldigt snålt utbud på Apple-produkter... Tom fick ihop alla komponenter till sina 3 nya datorer till kontoret i alla fall, han köper delarna för sig och pusslar ihop det själv.
Måndagen kom och gick alldeles för snabbt, det blev städning och packning inför Western Safari hela dagen. Efter en ordentlig sovmorgon alltså. Och till alla er därute som hävdar att Converse blir som nya efter en runda i tvättmaskinen, try again! Jag körde mina kära vita Chucks två gånger med blekmedel och hela faderullan, men de hade precis samma "dirt road status" som innan när de kom ut. Kanske är vår tvättmaskin för high-tech helt enkelt... Det krävdes en insats med diskhanskar, ordentligt blekmedel, tvättsvamp och gammal tandborste och alla fönster öppna på vid gavel för att få de "vinande skita" igen!
De senaste 24 timmarna har påmint mig om vad det här året faktiskt har gett. En kväll/natt med hela goa gänget från skolan, med alldeles för många lösmustacher som Brittany smugglat till sig från sitt arbete, och sen spana efter fallande stjärnor på himlen, i en hög av filtar och madrasser ute på altanen. En tisdag som krävde en hel del av Carols pumpakaffe för att gå i lås, med Rotarylunch där vi fick höra om pastorn i klubbens resa till Israel, åkte hem min cellolärare Clovice och hans fru Carol och hung out en stund, och sen middag med hela familjen Darling plus fransosen Jean.
Jag kan inte få mitt huvud att inse att jag åker härifrån om nästan tre veckor. Att jag nu har sagt hejdå till så många människor som jag antagligen inte kommer träffa igen - oavsett om jag vill eller inte. Det är som om min hjärna inte registrerar det faktum att de är människor som inte kommer vara en del av mitt liv efter den här sommaren, annat än genom minnen och över internet.
Det känns inte som om det har gått ett år. Jag ska inte kämpa mot min trötthet nu utan dra mig till sängs, jag bjuder på tre av skönheterna från mustaschklubben.
I just can't be without you anymore... (Alejandro)
Onsdag - fredag blev två helt underbara dygn! Léa och jag tillbringade hela tisdagkvällen med att få stället redo för invasionen onsdag morgon, vilket innebar att göra hela bottenvåningen tom från "frestelser" såsom alkohol. Mina värdföräldrar råkar ju då vara vinfantaster, och ha en totalt full bar, så det tog oss större delen av kvällen att gömma undan alla flaskor från det vilda (?) gäng som var på väg.
Sen följde två dygn, alltså rätt precis 48 timmar utan mycket sömn, med underbart sällskap. 14 RYE's till Clearlake! Full fart, oslagbart! Torsdagen var en heldag ute på sjön, Tom släpade runt alla som ville (vilket var typ 90 %) på wakeboard (bara jag och tyska Johanna som åkt förut kom upp, resten led av galen träningsvärk efteråt) och ring medan vi dånade musik i båtens högtalare. Solen stekte, sjön var blank, och pooltemperaturen perfekt - vi blekfisar förvandlades antingen till halvnegrar (som jag tack vare pappsen) eller tomater.
Jag hade ju sedan dagen vi bestämde datum för denna lilla grejen jagat på som världens tjatmoster om att alla skulle baka, laga eller planera någon sorts maträtt från sitt eget land att ta med. Visst, jag får leva med att alla svarar allt jag säger med ett "Yes, mom", men för att se från den goda sidan blev det en riktig gastronomisk resa här i lilla Clearlake! Från Tyskland hade vi Berlinerkorv, Currywurst och Nudelsalat, Ungern bidrog med French Salad (fråga inte) och Marton hade planerat att göra Gulasch. Ja, låt mig berätta om vår berömda Gulasch!
Allas vår kramgoa ungerska joker Marton dyker alltså upp med en stor papperspåse med morötter, vita morötter (?), potatis, röda bönor, champinjoner, ungersk paprika, lök, pasta, nötkött och lite annat smått och gott. Efter att ha kikat ner i påsen några gånger kom det ju fram att Marton inte hade den blekaste hur man egentligen lagar Gulasch, utan hade gått runt i mataffären och köpt lite vad han tänkte skulle passa. Så hans plan var att "wing it", för Gulasch kan väl inte vara så svårt, "jag är ju från Ungern, inte sant?" Och om inte det funkade så har han ju Dori som säkert visste hur man gjorde. Och om hon inte HELLER kunde, så hade han en kokbok, som sista utväg. Efter om och men, och skratt och om och men igen så fick vi tillslut en härlig Gulasch till vår middag. Men, vid sextiden på torsdagen stog vi där, med röda bönor som var varken blötläggda eller kokta, champinjoner och pasta som Dori (som blev lite chef) rynkade på näsan åt, och bara hälften av rotsakerna ens skalade.
Men en middag fick vi, som utöver detta också innehöll Arroz con Leche (typ risgrynsgröt) från Argentina, Kaisa gjorde Karjalanpiirakoita ja munavoita (små finska pajer med risgrejs i och äggsmör på) och någon sorts blåbärspannkaka, schweitziska Yuri gjorde japanska Gyozas, Pernille gjorde Rødgrød med fløde, från Brasilien fick vi stekta bananer med smält mozzarella doppade i kanel och socker, Brigadeiro (typ chokladkolasmet) och små kycklingpajer som kallades Empadas. Léa gjorde crêpes med nutella, och jag bidrog med köttbullar och lingon, havrekakor och schackrutor. Som ni ser så svälte vi ju inte direkt.
Helg mitt i veckan är något man önskar man hade hela tiden, speciellt en "helg" som denna - sitta ute och göra smores vid elden, ligga på gräsmattan och titta på stjärnorna, diskutera filosofi och psykologi, totalt avbrutna när sprinklarna går på, tömma the hot tub på vatten när vi fyllde volymen med personer, sjunga kareoke och sitta uppe vid 4.30 AM för att se på the World Cup, ha nybörjartur på biljard, signera yearbooks och flaggor (dock inga amerikanska), och tillslut end up i en stor hög framför Disney Channel på fredag morgon. Och inte en enda utan träningsvärk!
Fredagen betydde dock helg på riktigt, vilket för oss innebar att snabbt köra ut alla 14 utbytesstudenter ur huset, vänta medan städdamen får allt rent och min värdmamma får allt packat, och sen bege oss söderut mot San Jose där vi sent på kvällen landade hos min värdsyster Kristi och hennes familj. Sen blev det lek med Arielfigurer med hennes treåriga dotter, Malea, som för övrigt är världens sötaste halvfilippinska flicka. Lördagen blev en segdag, med en hawaiiansk Luau. "Like mother, like daughter", likt min värdmamma dansar Kristi också Hula, så idag var deras stora årliga event. Riktig hawaiiansk mat och dans från hela dansskolan, från söta treåringar upp till gamla damer som tappat räkningen på hur många år de är. Men oavsett var de alla galet graciösa, och dansade så vackert! Och det var ett förvånande stort antal pojkar i åldrarna 5-12 år!
Hela gänget + Jean-Francois (pojkvän till utbytesstudent i Clearlake förra året som gör ett 6-veckorsutbyte och bor hos min counselor)
Sydamerikanerna tar över köket! Arroz con leche och brigadeiro på G!
Brasilianska Maitê och jag
Swiss-japanska Yuri och danska Pernille.
Malea.
Rotary rocks
Jag har bara kärlek att ge till världens bästa Rotaryklubb. Jag är så grymt hedrad att vara den första utbytesstudenten någonsin i klubben och i distriktet (5130) som har tilldelats detta. Läs mer om Paul Harris Fellow här.
Dånande jetskis
Väldigt skrovlig i halsen, det blev en rätt lung dag vid poolen med Jack Kerouac's "On the road". Och bakade lite schackrutor och havrekakor till senare i veckan. Tyvärr var ju min kreativitet lite för dominerande, så varken rutorna eller kakorna blev traditionella. Eller, tja, det berodde väl faktiskt mest på att degarna inte betedde sig som de skulle - jag skyller på det amerikanska smöret. Men det är ju alltid roligare att göra sin egen variant än att precis följa vad som står, inte sant?
För övrigt har jag skrattat gott åt "Svenska Hollywoodfruar", det är ju patetiskt, skrämmande och extremt underhållande på samma gång.
Graduation!!!
I fredags så var dagen här, äntligen. Dagen vi alla väntat på. THE day. Det var dags för graduation.
Stressen har varit hög (tja, allt är ju relativt i och för sig, men hög för att vara LLHS) de senaste veckorna, med pressen att man var TVUNGEN att få godkänt på Economy-slutprovet, annars kan man ju inte graduate. Så det har varit ett bestämt antal seniors som fick ta det provet igen (eller tydligen bara göra om de frågor de missade), och det var misstänkt många som hamnade precis på eller ett poäng över godkänt-gränsen. Men inga ont sagt om kära Mr. Leiferman!
Hur som helst, slutligen (efter en fredag med graduation practice på morgonen och sen Subway-picknick vid sjön med tjejgänget) med en class of 2010 of 105 personer, alla iklädda ny-blåa, skinande caps and gowns. Och tazzles såklart! Alla supernervösa och redo för att genomgå den allra sista high-school-ceremonien någonsin!
Efter the pledge to the flag (varför har inte vi någon sådan?), the Star Spangled Banner (som inte ens vår kära class mate LeAsia lyckades hålla samma tonart genom hela) och lite annat så fick jag komma upp till podiet och hålla ett litet tal! I klackar, solen i ögonen och en liten bris lyckades jag ändå hålla mig själv stående, hatten på och rösten någorlunda stadig hela talet igenom! Det blev rätt så långt tillslut, nästan för långt kanske, men jag fick bra med tid att skämta om hur stora alla trucks är over here, och hur det mesta i USA är "supersize". Och hur ingen kan hålla isär Sverige och Schweitz. Fick också chans att tacka alla så mycket för de fina stunder jag har haft under året, och alla underbara människor jag fått lära känna - vilket i båda fallen har varit många!
När solen äntligen gått ner någorlunda så att talaren kunde titta ut över folkhavet utan att behöva rynka ihop ansiktet totalt så fick vi höra tal från en lärare, sen the saluditorian som är så nära man kan komma till den Beige Mannen i Macken på engagemang och karismaskalan. Som sista grej innan vi alla gick en och en över scenen och fick våra diplomas (i mitt fall ett "certificate of attendance") fick vi ett roligt och peppat tal från vår valedictorian Andrea White (som ironiskt nog är den blekaste på hela skolan och tillbringar sina somrar inomhus dränkt i SPF 100), en av mina nära vänner. Så fick vi äntligen skaka hand med the members of the school board, och fick den där fina lilla lädermappen med diplomat i. Och till sist fick vi byta sida på våra tazzles (vänster betyder "o-graduated", höger betyder "graduated!"), och kasta upp hattarna i luften!
Efter mycket gratulationer och kramar, blommor, gosedjur, kamerablixtar och presentpåsar var även den kvällen över!
Det var riktigt häftigt att få vara med om en riktig Amerikansk graduation. Och, Tjohanna, som du sa - det är lite som i "Legally Blonde"! Det mesta man ser i filmerna är ju extremt överdrivet, och det mesta är inte alls så som det framställs, men graduation-ceremonien är det som jag hittills tycker är nästan precis så som det ser ut på film! Det är en stor och speciell dag, och det blir ett stort och speciellt minne - för alla såväl som för mig!
Så nu är det sommarlov, det är runt 30 grader, jag planerar och förbereder för att få sällskap av 13 andra utbytesstudenter här hos oss i Clearlake senare i veckan, och försöker bli av med mitt halsont och allmänna sjuk-känsla. Det borde finnas en lag mot att bli sjuk på lov.
Happily, happily, happily ever after!
Sista riktiga dagen i skolan är nu över, med ett långt farväl-tal av kära Mrs. Lahr, min drama-public speaking-lärare-musikal-regissör, hon jobbade sig igenom alla seniors först och avslutade med mig. Tårar, tårar!
Resten av den tvåtimmarslektionen fördrev vi med att skratta åt min kära klasskompis Forrest (inte Gump) när han imiterade alla lärarna och agerade ut anekdoter från "gamla dar" och lyssnade till lite spontana improviserade tal (vilket ju de flesta talen har varit över hela året) på random ämnen som "The Color Purple" eller "Fat People's Singing Voices". Så ringde den där klockan som vi lever våra liv efter, och det var bara till att hoppa in i den gula bussen för sista gången (någonsin?) med min nya fyrkantiga amerikanska studenthatt under armen och bege sig hemåt för att sitta ute i solen och skriva tal för graduation i morgon fredag. Tänka sig att man skulle ta "studenten" samma år som Jonte! Sen blir det ju ännu bättre, jag får ju göra det på riktigt om två år igen!
Ganska gulligt, den engelskaläraren som har senior english (som jag hade i början på året, men som sa åt mig att jag skulle byta lärare, för hon var övertygad om att jag skulle ha det roligare där) letade upp mig idag och sa att hon tyckte att jag inte hade fått nog med "Student of the week" under året, så hon gav mig en som var från hela lärarstaben, och som liksom var mer "Student of the year". Helt överdekorerad med små klistermärken, stjärnor och hjärtan och gullegull! Gud så sött!
Årsböcker, sol, slutprov och annat kul!
Nu börjar det (äntligen..?) kännas som om året verkligen drar sig mot ett slut. Och inte äntligen som om det har gått alldeles för långsamt, snarare tvärtom, att det gått så fort och att jag verkar vara den enda som inte insett att året nästan är över. Dagligen frågar någon (några) hur lång tid jag har kvar, och hur det känns att åka tillbaka, och allvarligt talat så vet jag inte. Självklart vet mitt medvetna jag att jag ett speciellt datum kommer befinna mig på ett plan nere i SF påväg tillbaka, men hjärnan kopplar inte ihop det på något sätt. Konstigt är det minst sagt. Men, jag insåg ju inte att jag faktiskt var på andra sidan jorden från Sverige förrän framåt juletider, så det är väl bara att vänta sig samma fenomen åt andra hållet.
Nu är alla mina slutprov över, mitt allra sista var historiaprovet på Andra Världskriget. Multiple choice såklart, precis som algebran (som vi fick 3 dagar på oss att göra). En av frågorna var: "Vilka folkgrupper hölls och mördades i koncentrationslägrena?" a. Judar, b. Zigenare, c. Handikappade och mentalt störda, d. Minoriteter från övriga öststatsländer, e. Alla ovanstående alternativ. Och sen var det ju en fråga på vilka som förlorade kriget (alternativen var Frankrike, England, Tyskland, Ryssland eller USA), men mer viktigt också en fråga om vilka som vann kriget!!! Måste säga att det är mycket interessant att läsa om världskrigen från "segrarnas" synpunkt, för är det inte så att "historia är skriven av vinnarna"?
Glädjen som kom smygande när jag insåg häromdagen att jag bara hade en par minuter kvar på min allra sista kör-lektion på hela året och NÅGONSIN med min musiklärare skäms jag nästan över. Men, man kan inte älska alla människor här på jorden antar jag, det spelar ingen roll hur mycket man försöker. Och det räcker ju inte med att hon är rätt musikalt inkompetent och inte ens kan läsa noter själv, men hon försöker dagligen läxa upp (disciplinera) hela klassen och vänder sig ständigt mot mig för bekräftelse. Som när hon försökte övertyga klassen om att det var vårat fel att vi inte var uppvärmda när vi kom in i klassrummet klockan åtta på morgonen, och att hon (när hon var i high school) "aldrig någonsin kunde drömma om att ha sin conductor värma upp dem i hennes skolorkester". Så vänder hon sig till mig och säger "Naima, tell them. Would you ever depend on your conductor to warm you up?". Ja, faktiskt!!! Jag funderade nästan på om jag skulle ta tillfället i akt när det var sista dagen i klassen och göra en Naima-på-Rogers-lektion i åttan, men fann mitt inre lugn istället och slingrade mig ur det. Sen kom hon på att vi inte hade hört så mycket om Sverige alls, så tyckte det var en toppenidé att sätta mig på en stol längst fram vid tavlan, och ha "Fråga-Naima"-stund! Så det blev en halvtimma när jag berättade om gratis utbildning, gratis sjukvård, kommunal musikskola och höga skatter. Och jag fick även min lärare att inse att killen hon dejtade på college var från Schweitz, inte Sverige. Hon har nämligen ignorerat mig i ett helt år och var fortfarande övertygad om att ingen i Sverige lärde sig noternas namn, utan ENDAST kunde solmisation. Men hon lyssnar ju inte.
Tillslut ringde i alla fall klockan, och hon sa att hon nu ville komma och se detta underbara Sverige med sina egna ögon. Men så frågade om svenskarna var lika anti-amerikanska som "resten av Europa", men innan jag riktigt hann svara sa hon självsäkert att "Oh well, det spelar ingen roll - de är bara rädda för oss, och känner sig hotade för oss för att vi är störst och har mest makt över världen. Och för att vi är de enda i världen som är goda och går in och räddar länder när de behöver hjälp." Helt stenseriöst. Naima får världens stelaste leende, och springer iväg till Engelskan 2nd period.
Så var hela musikalen över också! Underbara människor, helt galet roligt och fantastiska minnen! Kommer sakna alla cast members (hela ensemblen?) och min dramalärare Ms Lahr mycket!
Något annat superamerikanskt är ju dessa yearbooks. Alltså, inte skolkatalog, oh nej, utan detta är som en samling med bilder från alla olika event, alla sporter, alla klasser och allt över hela året. Det finns som en klass på skolan, och de jobbar hela året på att designa denna, och i slutet på maj fick vi dem. Och jag fick en hel "Foreign Youth Exchange"-sida för mig själv (det är alltid bra att vara bästis med head editor)! Sen är det ju då dags att skriva i allas/samla signaturer i ens egen från alla. Alltså lite typ "Lycka till, ha ett bra liv"-känsla från de flesta människor, med någras var riktigt kul att skriva i! Jag har dock inte läst det någon har skrivit i min bok, jag ska vänta med att läsa dem tills... jag har inte bestämt än. Kanske när jag kommer hem!
Vet inte om jag har skrivit om det innan, men vi utbytesstudenter i distriktet gick ihop och fixade en liten yearbook från vårat år tillsammans, checka in den här!
Söta Molly från Middletown och jag, i smink och hår för musikalen! Molly spelade en av drottningens (mina) Ladies in Waiting.
The cast boards. 2 timmar innan opening night satt vi och limmade som galningar för att ha dessa redo vid ingången, det är alla som är inblandade i musikalen, med bild och biografi! Detta är dock bara hälften av tavlorna, det är två till till höger.
Fallon (Lady Larken), Adam (Prince Dauntless) och Jesse (Jester) på vår vackra slotts-scen!
Backstage!
Once Upon a Mattress
Så var opening night redan över! Premiär för LLHS Drama Department "Once Upon a Mattress" igårkväll 8 PM. Min egen typ debut på scen, i alla fall i dethär forumet. Det var såklart en tvåtimmarslång panikstund innan för att få alla oss 43 ungdomar i smink, kostym och hår. Men klara blev vi, och innan någon visste ordet av så stod vi där bakom ridån med "Ouverturen" i öronen, och alla tog varandras händer för en sista bön. Så satte vi igång, och som i ett ögonblick var vi 3 timmar senare, och allt var över! Blommor, tacktal, kramar och beröm!
Vi fick allt ihop det tillslut! Mycket jobb (mycket tid lagt ner på det), och visst - det är väl kanske inte Broadwaystatus, men som många sagt före mig så är ju detta "Broadway på Lake Street". Och vi var allt darn good!
Efter en riktig natts sömn (som jag inte fått på ett tag) och en stor kopp te är jag och min hals nu redo för nästa show ikväll!
Juniblandat!
Carla, Claire och Jaymen redo för softball!
Home run!
Gänget!
Senior Retards. Inte hela senior class tyävrr.. men nästan!
Rotarymöte i Kelseyville. Benny från Italien, jag, New från Thailand (som var här som utbytesstudent 04/05 - hennes värdfamiljs hus brann ner när hon var här) och hennes kompis från Uganda, och Benny's värdpappa Gary.
Melanie och EJ på vårat sista "rally" detta året. Rallys är typ stora peptalks när alla samlas i gympasalen, och så gör man sitt "class yell", och visar all sin school spirit. Som ni ser så har Melanie tyvärr inte så himla många på sin sida... Till vänster i bild har ni min rektor också!
Varmt och skönt!
Äntligen kommer sommaren! På riktigt den här gången kanske? Nu är jag helt klar med 5 av mina ämnen för det här året, slutproven liksom flög förbi de senaste två dagarna. Så nu har jag bara en uppsats i English och ett prov i US History kvar. Vi har ju "studerat" andra världskriget den senaste veckan, så det blir väl något prov på det.
Annars är det nu sista slutsprånget på musikalen, imorgon fredag är premiärkvällen!!! Det känns riktigt bra, och jag är säker på att det kommer gå alldeles utmärkt! Om inte mickarna slutar fungera, eller om fler folk blir sjuka för att de inte tar hand om sig och dricker vatten nu när det blir varmare och vi sover än mindre. Repen har ju gått till 9-9.30 varje kväll senaste veckan nu, och intensivhelgen på det. Vi är trötta, men det är spännande!
Idag spelade jag softball för första gången med min English-class, och det gick riktigt riktigt bra! Softball är alltså det som tjejer spelar istället för baseball, och är i princip samma grej, förutom att bollen är storleksmässigt någonstans mellan en tennisboll och en handboll, och aningens mjukare än den stenhårda baseballen. Och för er som inte har så himla bra koll på baseball (som jag då), så är det ungefär som brännboll, fast brännaren kastar bollen till dig när du slår. Men hur som helst, det var en riktigt spännande match, och innan någon vet ordet av står Naima ute "hitter"-plattan, ser bollen komma, svingar racket och weeei!!!! Home run!!!!!
Nu är det i princip inga riktiga skoldagar kvar på det här skolåret. I morgon har vi superkorta lektioner, och sen ett "school rally" (som skol-peptalk-möte), måndag är det vanlig dag - men det kommer bli mest filmer eller bara ute i solen. Tisdag, onsdag, torsdag är finals - men de ser till att alla seniors tar sina slutprov denna veckan så skoladministrationen ska ha tid att ringa hem till familjerna om någon elev inte får godkänt, så att familjen kan ställa in the graduation party.