peacefactory

Nu börjar det (äntligen..?) kännas som om året verkligen drar sig mot ett slut. Och inte äntligen som om det har gått alldeles för långsamt, snarare tvärtom, att det gått så fort och att jag verkar vara den enda som inte insett att året nästan är över. Dagligen frågar någon (några) hur lång tid jag har kvar, och hur det känns att åka tillbaka, och allvarligt talat så vet jag inte. Självklart vet mitt medvetna jag att jag ett speciellt datum kommer befinna mig på ett plan nere i SF påväg tillbaka, men hjärnan kopplar inte ihop det på något sätt. Konstigt är det minst sagt. Men, jag insåg ju inte att jag faktiskt var på andra sidan jorden från Sverige förrän framåt juletider, så det är väl bara att vänta sig samma fenomen åt andra hållet.

Nu är alla mina slutprov över, mitt allra sista var historiaprovet på Andra Världskriget. Multiple choice såklart, precis som algebran (som vi fick 3 dagar på oss att göra). En av frågorna var: "Vilka folkgrupper hölls och mördades i koncentrationslägrena?" a. Judar, b. Zigenare, c. Handikappade och mentalt störda, d. Minoriteter från övriga öststatsländer, e. Alla ovanstående alternativ. Och sen var det ju en fråga på vilka som förlorade kriget (alternativen var Frankrike, England, Tyskland, Ryssland eller USA), men mer viktigt också en fråga om vilka som vann kriget!!! Måste säga att det är mycket interessant att läsa om världskrigen från "segrarnas" synpunkt, för är det inte så att "historia är skriven av vinnarna"?

Glädjen som kom smygande när jag insåg häromdagen att jag bara hade en par minuter kvar på min allra sista kör-lektion på hela året och NÅGONSIN med min musiklärare skäms jag nästan över. Men, man kan inte älska alla människor här på jorden antar jag, det spelar ingen roll hur mycket man försöker. Och det räcker ju inte med att hon är rätt musikalt inkompetent och inte ens kan läsa noter själv, men hon försöker dagligen läxa upp (disciplinera) hela klassen och vänder sig ständigt mot mig för bekräftelse. Som när hon försökte övertyga klassen om att det var vårat fel att vi inte var uppvärmda när vi kom in i klassrummet klockan åtta på morgonen, och att hon (när hon var i high school) "aldrig någonsin kunde drömma om att ha sin conductor värma upp dem i hennes skolorkester". Så vänder hon sig till mig och säger "Naima, tell them. Would you ever depend on your conductor to warm you up?". Ja, faktiskt!!! Jag funderade nästan på om jag skulle ta tillfället i akt när det var sista dagen i klassen och göra en Naima-på-Rogers-lektion i åttan, men fann mitt inre lugn istället och slingrade mig ur det. Sen kom hon på att vi inte hade hört så mycket om Sverige alls, så tyckte det var en toppenidé att sätta mig på en stol längst fram vid tavlan, och ha "Fråga-Naima"-stund! Så det blev en halvtimma när jag berättade om gratis utbildning, gratis sjukvård, kommunal musikskola och höga skatter. Och jag fick även min lärare att inse att killen hon dejtade på college var från Schweitz, inte Sverige. Hon har nämligen ignorerat mig i ett helt år och var fortfarande övertygad om att ingen i Sverige lärde sig noternas namn, utan ENDAST kunde solmisation. Men hon lyssnar ju inte.

Tillslut ringde i alla fall klockan, och hon sa att hon nu ville komma och se detta underbara Sverige med sina egna ögon. Men så frågade om svenskarna var lika anti-amerikanska som "resten av Europa", men innan jag riktigt hann svara sa hon självsäkert att "Oh well, det spelar ingen roll - de är bara rädda för oss, och känner sig hotade för oss för att vi är störst och har mest makt över världen. Och för att vi är de enda i världen som är goda och går in och räddar länder när de behöver hjälp." Helt stenseriöst. Naima får världens stelaste leende, och springer iväg till Engelskan 2nd period.

Så var hela musikalen över också! Underbara människor, helt galet roligt och fantastiska minnen! Kommer sakna alla cast members (hela ensemblen?) och min dramalärare Ms Lahr mycket!

Något annat superamerikanskt är ju dessa yearbooks. Alltså, inte skolkatalog, oh nej, utan detta är som en samling med bilder från alla olika event, alla sporter, alla klasser och allt över hela året. Det finns som en klass på skolan, och de jobbar hela året på att designa denna, och i slutet på maj fick vi dem. Och jag fick en hel "Foreign Youth Exchange"-sida för mig själv (det är alltid bra att vara bästis med head editor)! Sen är det ju då dags att skriva i allas/samla signaturer i ens egen från alla. Alltså lite typ "Lycka till, ha ett bra liv"-känsla från de flesta människor, med någras var riktigt kul att skriva i! Jag har dock inte läst det någon har skrivit i min bok, jag ska vänta med att läsa dem tills... jag har inte bestämt än. Kanske när jag kommer hem!

Vet inte om jag har skrivit om det innan, men vi utbytesstudenter i distriktet gick ihop och fixade en liten yearbook från vårat år tillsammans, checka in den här!

Söta Molly från Middletown och jag, i smink och hår för musikalen! Molly spelade en av drottningens (mina) Ladies in Waiting.

The cast boards. 2 timmar innan opening night satt vi och limmade som galningar för att ha dessa redo vid ingången, det är alla som är inblandade i musikalen, med bild och biografi! Detta är dock bara hälften av tavlorna, det är två till till höger.

Fallon (Lady Larken), Adam (Prince Dauntless) och Jesse (Jester) på vår vackra slotts-scen!

Backstage!