peacefactory

Idag är det homecoming, the final day på en helt underbar vecka med temadagar, lekar, tävlingar och roligheter. Som jag förutom min halvtaskiga nörd-outfit med stora svarta glasögon utan glas och mittbena, inte kunnat deltaga i, tack vare den ordentliga förkylning som håller mig hemma från skolan och allt detdär. Ganska trist att missa en av de stora riktigt amerikanska "happenings", men det är väl tyvärr inte så mycket jag kan göra åt det. Så ja, en till dag framför Gossip Girl och i spat ska väl förhoppningsvis get me back to normal, så jag är "perky" nu i helgen, den obligatoriska Rotary-resan till San Fran. Är fruktansvärt excited att äntligen få träffa alla underbara Rotary-människor igen! Nu önskar jag väl bara att distriktet var större, så det skulle kunnat komma lite svenskar också!

En sak jag äntligen förstår pappas synpunkt på när det kommer till amerikanare (fruktansvärt stereotypa dock) är fördomen som går i linje med "mycket prat, lite verkstad". För vissa, speciellt av mina lärare, är detta verkligen sant, som t.ex. på vår extralånga körlektion på vår block-day (dvs 90 minuter istället för 50), då vår lärare spenderade drygt halva tiden noggrant utläggande och retoriskt välgenomtänkt berätta om hennes egna och hennes man rektorns accomplishments sedan de kom hit till countyt. Allt bra de har gjort, hur de har varit the salvation för ett antal skolor och nyskapat ett antal skolor här i områdets rykten... Och sen hur hon sen hon kom till LLHS (min skola) har byggt upp ett sådant underbart fantastiskt musikprogram, som är SÅ mycket bättre än alla andra i området. (bara en parentes, jag som spelar cello måste åka över en halvtimma för att ta lektioner) Av de resterande 40 minuterna tillbringade hon 20 av dem med att prata om programmet och reglerna för den resan de gör med hela musikprogrammet i vår till Disneyland (som jag inte ska åka med på), och hur viktigt det var att vi inte hamnar på suspension-listan, för är vi på den får vi INTE åka med!!! 

Och - efter de sista 20 minuterna vi faktiskt sjöng, eller snarare de sista 7 minuterna av de där 20, tillbringade hon med att lägga skulden på att vi inte kan våra sånger på oss, och att vi pratar för mycket på lektionerna. Jag säger ingenting, kära läsare, ni får döma själva! 

Okej, nu vill jag inte att ni ska tro att alla amerikanare är självcentrerade drama queens med fruktansvärd ineffektivitet, för så är det absolut inte. Men, de finns där, fördomen har åtminstone någon sorts grund! Så pappa, förlåt för att jag inte riktigt trodde dig på det!