Wearing a sign of peace on your sleeve

Så är sommarlovet i full gång. Solbrännan jobbas det på för fullt, och i Clearlake växer det mer och mer grönt alg-slem för varje dag. Ett riktigt fars dag-firande på söndagen när jag och Tom passade på när vi ändå var nere i San Jose och tog en sväng till Fry's, som kort och gott är en American size elektronikbutik. Som har "allt"! Förutom saker som kallas Nikon då. Jag som tänkte dregla över fisheyelinsen och slå till på ett extrabatteri, men icke sa nicke! Och dessutom ett väldigt snålt utbud på Apple-produkter... Tom fick ihop alla komponenter till sina 3 nya datorer till kontoret i alla fall, han köper delarna för sig och pusslar ihop det själv.

Måndagen kom och gick alldeles för snabbt, det blev städning och packning inför Western Safari hela dagen. Efter en ordentlig sovmorgon alltså. Och till alla er därute som hävdar att Converse blir som nya efter en runda i tvättmaskinen, try again! Jag körde mina kära vita Chucks två gånger med blekmedel och hela faderullan, men de hade precis samma "dirt road status" som innan när de kom ut. Kanske är vår tvättmaskin för high-tech helt enkelt... Det krävdes en insats med diskhanskar, ordentligt blekmedel, tvättsvamp och gammal tandborste och alla fönster öppna på vid gavel för att få de "vinande skita" igen!

De senaste 24 timmarna har påmint mig om vad det här året faktiskt har gett. En kväll/natt med hela goa gänget från skolan, med alldeles för många lösmustacher som Brittany smugglat till sig från sitt arbete, och sen spana efter fallande stjärnor på himlen, i en hög av filtar och madrasser ute på altanen. En tisdag som krävde en hel del av Carols pumpakaffe för att gå i lås, med Rotarylunch där vi fick höra om pastorn i klubbens resa till Israel, åkte hem min cellolärare Clovice och hans fru Carol och hung out en stund, och sen middag med hela familjen Darling plus fransosen Jean.

Jag kan inte få mitt huvud att inse att jag åker härifrån om nästan tre veckor. Att jag nu har sagt hejdå till så många människor som jag antagligen inte kommer träffa igen - oavsett om jag vill eller inte. Det är som om min hjärna inte registrerar det faktum att de är människor som inte kommer vara en del av mitt liv efter den här sommaren, annat än genom minnen och över internet.

Det känns inte som om det har gått ett år. Jag ska inte kämpa mot min trötthet nu utan dra mig till sängs, jag bjuder på tre av skönheterna från mustaschklubben.

 


comment

comment here:

jag heter
remember me?

e-mail address (will not be published):

url/blogg address:

commentr:

trackback
Who? I am Naima - someone who loves life, playing the cello, photography, dancing, friends and simply most fun things in this world. After my year as an exchange student in the States I have had my eyes opened for the rest of this globe and all its wonderful people to meet and places to see.


Today is , it's
's day today.