peacefactory

Sitter här och försöker förbereda några tal, ska dels hålla ett "Farewell speech" i min retorik-class, och sen har jag några minuter under vår graduation ceremoni som ska fyllas med något vettigt. Jag förstår inte varför, men jag har seriösa problem med båda dessa. För det första har jag såklart samma problem nu som jag hade innan jag åkte från Sverige för snart ett år sen, jag ville och kunde inte förstå att jag ska åka därifrån. Nu borde det ju dock vara ännu värre, för det är ett klart faktum att jag inte kommer se många av dessa människor igen. Sverige visste jag ju att jag kom tillbaka till, även om livet absolut inte kommer vara detsamma utan två vitala människor som tyvärr gått bort under året så är majoriteten där som en stor underbar säkerhet. Borta bra men hemma bäst.

Detta blir ju då någon sorts omvänd relation, när jag med säkerhet kommer se ett fåtal av de underbara människor jag lärt känna, men massorna kommer att skingras och bara finnas kvar i minnena. Hemskt som sjutton, men sant.

Eftersom det är sista helgen innan premiären har vi haft riktiga intensivrep fredag, lördag, söndag. Fredag kväll tills sent (för de små sjundeklassarna som är med i produktionen), halva lördagsdygnet och sisådär 9 timmar idag. Måndag (som ju är memorial day) kommer vi som har huvudroller och solon åka iväg till en sång-coach och få lite tips och råd.

Föreställ er alla dessa timmar. 43 personer på rollistan, alla i tjocka, tunga kostymer när man är svettig bara efter att ha knutit färdigt korsett-snörena, allas kroppsformer lite mer åt american size än vad som skulle varit praktiskt, närmare 30° utomhus, världens minsta och smutsigaste backstage-område ever seen by mankind där dessa små sjundeklassare i the chorus tycker det är galet kul att sitta och skämta om något när vi på scen knappt hörs över detta genom våra mickar. En regissör som blir irriterad som sjutton och sitter som på nålar (som blir vassare och vassare för varje sekund) och är en riktig (Clearlake) perfektionist. Det krävs mycket kaffe för oss alla att komma igenom Akt I, som tar nästan 2 timmar om all skulle flyta problemfritt. I pausen krävs det dock antingen en rejäl sockerkick eller mer kaffe för att klara den påföljande timmen som kallas Akt II, där lilla Drottningen kommer in och skriker i vad som känns som varenda scen! Många timmar, ja, men också en touch av det där som ligger som en skugga över allt som görs over here, som pappa kallar "mycket prat och lite verkstad".

44 dagar kvar, mindre än 7 veckor, bara 9 skoldagar kvar. Hjälp.

Keanon (en av riddarna), jag och Charlie (min sidekick, the Wizard)

Jesse, the Jester! Narr alltså!

Söta små ladies Tiffany and Michelle (aka MK).

Main Street Lower Lake. Oh yeah. THE place to be såklart!