peacefactory

Tillbaks till vanliga livet! Eller nja, men skola i morgon i alla fall. En vecka tidigare än hela svenska folket. Oj vad skönt va!

Så, Tahoe. Aaah. Jag står fast vid mitt ord, det är så SJUKT galet helt underbart vackert där uppe. Onsdagen tillbringades i bilen (verkligen hela dagen också, sisådär 10 timmar från Clearlake-Ukiah-Berkeley-Tahoe). Och när vi kom fram är det första vi gör efter en god mexicansk middag att ta fel hyr-condo. Först passade inte nyckeln alls. Nästa hus passade nyckeln heller inte i, men det var öppet och bebott (märkte vi EFTER vi hade använt deras toalett och gjort det bekvämt för oss i soffan med fötterna på bordet). Snacka om guldlock-känsla! Synd att vi inte hittade någon gröt att äta upp dock... Tillslut hittade vi i alla fall rätt, och klampade (hm.. halkade. det var is överallt ute, de vet ju varken vad vägsalt eller dubbdäck är för något) in och sov som stockar!

Nästa dag var det upp tidigt, på med all the layers och iväääg! Mot Northstar, en av hela samlingen av med skidorter uppe runt Lake Tahoe. Det tog forever att komma upp på toppen, det var inte superstort, inte så många liftar, och alla nybörjarna envisades med att ramla i alla (även de svarta) liftarna.. Suck. När ska de lära sig att skilja på grön, blå och svart???

Helt underbar skidåkning dock, fantastisk snö och trevliga människor i liftarna överallt! Jag och Pernille övade på vår skandinaviska också, gick förvånandsvärt bra, långsam danska är inte alls så himla grötig! Och det finns ju inget roligare än att prata om de som sitter precis bredvid en i liften när de inte förstår, det är ju förmånen med att kunna världens olika språk. Skrämmande dock om en amerikansk variant av H.S. Nyberg skulle dyka upp sådär ur ingenstans ...

Nyårskvällen spenderades efter ett pit stopp på Starbucks och lite robotpromenad (med skidpjux på alltså) med Pernilles kompis Ari i Northstar village (som påminde om Hogsmeade) först på bio, Sherlock Holmes för andra gången för mig. Sen lite italiensk mat och en lång diskussion om konstiga soppor och varifrån isbit-frenzyn har kommit ifrån. Jag menar, det som restauranger och barer tjänar bra pengar på här är ju standarden som finns att man ska fylla upp hela glaset med isbitar först, och SEN hälla på önskad dryck. Så du betalar ju i princip inte för colan.

Resten av Pernilles värdfamilj gick och lade sig strax efter 10 på nyårskvällen. Vi stannade beslutsamt uppe över tolvslaget. Inga fyrverkerier tyvärr, och inte så mycket till party, men vi hade en mysig filmkväll med lite HP6 i alla fall!

Nyårsdagen vaknar vi i dimmigt och pissväder, trötta, trötta, trötta och sega, men pepp på att få prova på en betydligt större skidort någon halvtimma bort, Squaw Valley. Så konstig åkdag, på toppen av berget var det iskallt och smatterhagel och dimmigt så man inte såg något alls. Tog man the 2 mile mountain run ner till the village på botten blev allting helt klart och varmt, den annars underbara pudersnön blev slushy och kletig, och allt blev segt. Lite jobbigt när Pernille tappade sin jacka under liften där nere också, och vi fick ta ett par tre försök i regnet att ta sig från pisten genom den metertjocka blötsnön till under liften.

När klockan var halv 4 (liftarna stänger vid 4) så stod vi nere vid botten, och kunde inte bestämma oss vart vi skulle ta vägen nu. Så vi provade en sittlift som visade sig vara superlång och SUPERKALL, men - de hade inte bara en säkerhetsbygel, utan pinnar att vila skidorna på också! Pisten man kom till där var den härligaste och bästa pisten på hela dagen, och när vi var nästan nere var vi HELT överens om att vi måste komma upp och få köra den igen! Så vi bara störtloppar (störtlopp - trucking på engelska) hela vägen ner och kämpar upp den lilla backen till liften igen, stormar genom pass-blipp-automaterna och sätter oss i liften. Tar ner bygeln. Och märker då. Det finns inga pinnar för skidorna här. Vi tittar långsamt på varandra, och precis när liften tar fart uppåt tittar vi bakåt, och ser våran älsklingslift där borta, 50 meter åt vänster. När vi kom ner för backen hade vi kört rakt förbi liften vi ville ta, och hamnat på nästa... Mellan skrattanfall och frustrationsutbrott tog vi oss ner snabbt, snabbt för den här andra, värdelösa backen som var helt isig och minst sagt skit. Bara för att hinna ta oss upp en sista gång för vår älsklingslift! Men, det var för sent. Oj vad vi levde upp till våran hårfärg där en liten stund!

På kvällen åkte vi på jakt efter en Mongolian BBQ, som Pernilles värdfamilj talade så varmt om, de gick dit varje år. Men vi möttes av en gigantisk "For Lease"-skylt i fönstret där, så vi fick improvisera och hamnade på en kinarestaurang. Asiatiskt som asiatiskt liksom. Sen tillbaka till vår stuga, och provade stugområdets lilla spa-avdelning och jacuzziade en stund med ett dussin unga vuxna män i speedos.

Lördagen blev en sån där dag som bara tjuter TRÄNINGSVERK, hallå??? Värsta grejen man kan göra då är ju att sitta hela dagen i bil, men vad kan man göra? En stor frukost, och sen bar det av först mot Berkeley och lämna Theresa (värdsyster till Pernille) som går på college där, och sen en middag i Santa Rosa, och ett stort hejdå i  Lower Lake till Pernille och hennes värdfamilj som ju är Redwood-bor och skulle längre norrut. Tom plockade upp mig där, och vi lyckades hitta rätt mjölkprodukt på Walmart den här gången (och inte mascarpone med tiramisu-smak), och sen hem till gamla goda Clearlake. På kvällen blev det ett par avsnitt av Dexter, en polis som seriemördar seriemördare. Hmm.. Rätt skruvat faktiskt.

Idag fick jag äntligen prata med min kära Lingonturk för första gången på 5 månader, helt underbart kul! Sen drog Tom med mig ut på sin dagliga cykelrunda, och sisådär 6 miles senare på en mountainbike upp och ner för kullarna här stod jag flämtande och genomsvettig i garaget igen. Som tur var slapp vi använda varken pepparsprejen eller lilla raketgeväret som sitter på cykeln den här gången. Och nej, inte på människor, det finns tydligen några galna hundar här i området. Tom har ett 7-8 cm ärr över överläppen som bevis.

Nu hoppas jag att 2010 har sparkats igång på ett bra sätt för alla er, det har det i alla fall gjort för mig än så länge! Det är ett nytt, färskt år, redo att skapas på precis det sätt du vill att det ska vara! Ta vara på den chansen!

Jag saknar er alla där hemma, och kan ni tänka er. Nu börjar nästan nedräkningen snart.