peacefactory

Så vi spenderade nästan en hel vecka i Nashville, Tennessee, Léa, min Rotarycounselor Dennis, hans fru Ruth, deras vänner Rick och Anna och jag. Vi pratar alltså södern, inte i närheten av the "Deep South", men tillräckligt mycket för att folk ska vara över-religiösa och prata som Forrest Gump. Vi bodde på världens gigantiska lyxhotell/konferenscenter och var väldigt lyckliga med våran balkong (från vilken man kunde sitta och lyssna på ljudet av det enorma konstgjorda vattenfallet inne i en av trädgårdarna), spa-avdelningen (där jag klippte av mig håret - se tidigare inlägg), och att titta på båtarna och ankorna i den lilla kanalen som gick genom hotellträdgårdarna. Man kan ju inte åka till Nashville, the Music City of the States, utan att utsätta sig för några riktiga countryartister, så vi kom iväg på en show på the Grand Ole Opry där alla 80+åriga artisterna tappert stapplade omkring på scen och klämde ut sig lite honky-tonk-country.

Mer musik fick vi också när vi gick igenom old downtown Nashville där droskor kör omkring och där de saloonliknande byggnaderna som huserar barer med liveartister varje kväll avlöser varandra. Och förstås när vi var super excited för att få höra lite "riktig gospel" när de skulle ha en show på hotellet och väntade oss en stor, svart, superentusiastisk kör, men möttes av en vit gleshårig gubbe i kostym och glasögon med ett "Can everybody that's been saved by Jesus stand up and say AMEN?" (ääääääjmen). Mycket intressant upplevelse, men några riktigt bra artister faktiskt!

Och såklart såg Dennis och Ruth till att vi blev utsatta för lite typiska söderngrejer, så vi prövade (och till deras stora förvåning gillade) grits, och fick äta BBQ - som det är på riktigt.

Det var en underbar vecka, de är verkligen underbara människor - vi hade många roliga middagar och kul diskussioner om allt mellan himmel och jord!

Innan vi visste ordet av var såklart även den resan slut, och det var dags att återvända till verkligheten (dvs efter en heldag hemma och göra allt det där skolarbetet jag skulle gjort senaste månaden), och komma tillbaka till skolan! En toppenfredag helt enkelt som bara ledde vägen fram till lördagen då det äntligen var PROM! Eller bal, om ni hellre vill det.

Det är ju vad alla säger är en av de mest amerikanska upplevelserna man får, och jag håller med. Detta är kvällen, då alla - spelar ingen roll om du är med i skolbandet eller om din dresscode består av flanellbyxor och fleecefilt - är prinsar och prinsessor. Tjejerna man normalt ser med halvflottigt hår och en stor tjocktröja står nu här i världens klänning, klackar, superfina håruppsättningar, sminkningar och smycken. Ett par stycken hade till och med handskar! Så när vi efter middag hemma hos min kompis Lindsey tillslut hittade vägen till the Country Club där de hade balen, så var det dans hela kvällen! Galet roligt!

Och på söndagen var det äntligen dags att känna på vattnet i sjön! Min värdpappa Tom tog med oss tjejer (Annie, Lindsey, Brittany och jag) ut och vi körde vattenskidor, wakeboard och ring. Visst, det var fortfarande helt iskallt i vattnet, men gud vad annorlunda det är att åka på glasklart vatten i jämförelse med de skumpiga farlederna utanför Grundsund! Och även denna söndagen är en söndag som ska skrivas in i historieboken, för idag var dagen då Naima (äntligen) lyckades komma upp och faktiskt åka wakeboard!!! På första försöket till och med!!! Ursäkta mig för de felvända bilderna, blogg.se verkar inte vilja vara min vän just nu, så ni får stå ut med lite nackspärr för min skull!