Söndag morgon, alltid lika tårfyllt efter skypetimmar med Sverige! Min hemlängtan börjar väl smyga sig på mer och mer, jag saknar det svenska höstmörkret som börjar smyga sig på därhemma, den friska kalla luften, mysiga hemmakvällar med film och choklad! Och mack-kvällsmat på söndagkvällar hemma i vardagsrummet med tända ljus! Jag saknar det, alltihop, och allihop.
Det har vart en händelserik helg här hittills, söndagarna blir på något sätt alltid vilodag, på riktigt. I fredags, efter att jag snällt mottagit en liten cupcake från min American Government-lärare Mr. Leiferman som reward för "student of the week", åkte jag direkt hem till Lindsey med Brittany och Annie. Tillsammans med dem, och även Katreena, Tori och Baylee har jag nu upplevt min första amerikanska sleepover! Superkul och mysigt! Den slutade dock inte lika bra, när Baylee vid femtiden på morgonen blev upphämtad för att hennes lillasyster var inlagd på sjukhus, och vi två timmar får ett telefonsamtal med beskedet att hon nu lämnat denna världen. Hon blev bara 13 år.
En sorgemorgon, absolut, och det gav mig bara ännu mer insikt i hur fruktansvärt bra jag har haft det hela mitt liv, och fortfarande har! Här är man helt översvämmad av det sorgligaste familjeödet efter det andra. Kontrasterna är stora, visst, det är ett gigantiskt och rikt land, men folket har det banne mig inte så bra som de borde kunna ha det! I alla fall inte här!
Hur som helst, efter lite uppfriskning i form av Starbucks och en terapisession med min värdpappa i bilen påväg dit, hade jag sedan min första cellolektion för kompositören och cellospelande musikern Clovice Lewis! Och recension av första lektionen är inget annat än helt underbart, den sortens kick jag får av att spela så är obeskrivlig, det vände min dag totalt! Så nu ska det bli underbart att sätta igång och jobba på repertoar igen!
Igår kväll tog vi oss efter en shoppingrunda på Walmart iväg och ett snabbstopp på McDonalds (så nu har jag ätit min första cheeseburgare från amerikanska McDonken!!!) för middag bort till Lakeport för att uppleva det underbara amerikanska fenomenet drive in bio! Man betalar 20 dollar, får en radiostation där de sänder ljudet till filmen, och kör sen in på den parkeringsplats som liksom är en gigantisk "första parkett". Sen är det fritt fram, jag och Jake planterade oss och massa filtar uppe på flaket på vår truck, i campingstolar, med lite mumsig Lindtchoklad (för min del, Jake körde på gigantisk påse med sura figurer, SUPERSÖTA, alltså sockerfyllda, ni vet sådana som lockar 4-åringar) och popcorn. Så där uppe såg vi två konstiga filmer, först "Inglorious basterds" och sen "Gamer" eller något liknande. Ja, jag kan väl bara säga att Brad Pitt har presterat betydligt bättre än det, men trots hans dåliga southern dialekt-imitation och fula mustasch påminde han mig ändå om min underbara bror Henrik när han agerar framför kameran.
Lindsey och Annie
jag, Brittany, Lindsey, Baylee, Annie och hunden Bella (från Bellatrix i HP, weei)
