peacefactory

Den där finlandssvenske fotografen som inte visste vilket håll han skulle hålla kameran på... Men en bild på delegationen blev det allt! 

Anna (Texas) kvällen på Arlanda, och de där irländarna på McDonalds.. Suck, så dom såg ut...

Linnea (som skulle till Sacramento) och jag på flygplatsen i Chicago.. Lite lagom slitna och ofräscha efter första flygresan!

Utanför mitt sovrumsfönster

Nu är jag äntligen här! Efter ett års väntan, panik, ångest och längtan, och sen en lååång (nästan ett dygn) resa med stooor sömnskuld och mååånga avsked är jag här. Aningens utpumpad och jetlaggad, lite pinsamt - jag däckade fullständigt i bilen från flygplatsen, när de höll på och frågade massa grejer om Sverige och om mig. Och hjälp vad jobbigt det var de sista dagarna i Sverige, men nu är det rätt kul att äntligen vara framme. 

Jag bor då i Clearlake, California, en pyttestad nästan 3 timmar (med bil, amerikansk bautabil då förstås, Volvo V70 är som en Bobby Car i jämförelse med de som alla har här) norr om San Francisco, där alla redan vet vem jag är och har hört så mycket om mig! Min värdmamma har en bokaffär i stan, och arbetar på den lokala Chamber of Commerce, så hon känner praktiskt taget alla i stan. Och min värdfamilj är helt underbara, de är riktiga, roliga amerikaner! Hela huset är fullt av baseball-grejer, och de har lovat mig att ta med mig på ett riktigt game någon gång. Jag hoppas jag lär mig hur det funkar då, min värdlillebror försökte engagerat berätta allt om det idag, men jag satt bara som ett stort frågetecken... 

Allt är verkligen annorlunda här, allt är så stort! Avstånden, bilarna, förpackningarna, sängarna, allt är supersize! Och det är supervanligt med drive in bio här!!! Man liksom trycker in så många man får plats i sin gigantiska truck, betalar 10 dollar, får in ljudet i bilradion och slår sig ner i campingstolar! Med supersize-color och popcorn i händerna såklart. Ja, maten är ju verkligen som man föreställer sig, som tandläkaren varnade för... Pancakes med peanut butter eller sirap till frukost, kranvattnet är superläskigt, det luktar järn i hela rummet om man sätter på kranen, så det vill man inte dricka. Istället dricker man läsk (ibland light, men oftast vanlig), lemonade, milkshake eller något annat sånt. Det ska bli kul att berätta om lite svenska matvanor! 

Men, utan tvekan så är amerikanare det mest hjälpsamma, trevliga och tillmötesgående folk jag träffat. Förutom dem som sitter i Immigration-diskarna på flygplatsen då, som inte hälsar och bara grymtar på tilltal, men det jobbet är kanske inte alltid det roligaste och mest stimulerande heller.. Alla andra jag har fått träffa, min värdfamilj Lori, Jim och Jake, min counselor Dennis, hans fru Ruth och dotter, en massa av deras vänner och några personer på flyget som såg flaggorna på våra Rotarytröjor, kommer direkt fram, frågar frågor och är intresserade av en, och jättetrevliga! Och alla är helt imponerande av engelskan, och säger hela tiden typ "You DO know that you really shouldn't nod when someone else is speaking if you don't understand what they're saying" och såna grejer! Och visst, vi svenskar är ju jämfört med många andra länder fruktansvärt duktiga på engelska, men jag måste ändå koncentrera mig som attan för att förstå allt de säger.. Men, jag har ju bara varit här ett dygn! 

Nej, nu är det sent på natten, och jag måste jobba bort min jetlag ordentligt, i morgon ska jag upp tidigt och hinna med ett besök på banken, jag och Jake ska till skolan och kolla in den litegrann och sen ska vi på poolparty! 

Tusen godnattkramar! Jag saknar Sverige och alla er rätt rejält faktiskt.